Sista dan

Som vanligt. Ett bokslut, för det är nåt du behöver. Och du minns allt. Tillkortakommanden, besvikelser, det gröna, det gula, det som tränger upp i strupen. Det tunga, varma bakom ögonlocken. Och dom små stunderna av lycka och lätthet. En fin dag med en ganska ny och en alldeles ny vän på Rosendals trädgård. Ett lugnt samtal, en samhörighet som inte blev skrämd av tystnad. En dag att vira runt hjärtat. En syster på väg upp från botten, ett hopp som flämtar, men som inte ger sej riktigt. En pojke från Kabuls utkanter med ett godkänt betyg i ena handen och en knycklig blomma i den andra. En spansk tennisspelare som bär dina drömmar. Två döda, tre som började leva. Saker att skriva i höger och vänster kolumn, en känsla att året tagit mer än det gett. Och önskan om mer nåd nästa år, inte bara för dej, för dom runt dej som behöver, så många som behöver. Jag tänker på er. Ni är här. Och ni vaggas här, ni är inte ensamma, jag är här, precis här.