196

Hon vet inget vackrare. Själva ekvationen, den kan man skriva på en nagel, men det är inte viktigt. E=mc² sjunger sin väg från Eldslandet, över Kuba, till Tibet, Tonga, Tasmanien. Alla känner den. Den rör sej i sin egna dimension. En dimension som vi inte har upptäckt ännu. Som vi bara känner som en rörelse, en kyss av nån vi inte känner. I ett mörkt rum. Där färdas massan och energin som två hundar framför en släde. Som smälter samman till en hund.

Där finns en gräns, ljusets hastighet. Hon tycker om just det. Den övre gränsen, taket man slår i. Varför kan hon inte säja. Kanske för att det finns nåt fast i det annars så oändliga, det som aldrig tar slut, som exploderar utåt, men ändå inte. Väggarna saknas. Hon blir alltid yr av oändligheten. Att acceptera det ändå. En läpparnas bekännelse. Kan aldrig tänka sej fram till oändlighet. Inte hon. Hon är inte lagd åt det hållet. Ingen romantiker.

Hon skulle visserligen ha kunnat tänka sej att fria till Einstein. På teoretiska grunder. Men det är för sent. Fermat. Absolut. Men det är också för sent. Hon kan bara följa i deras spår, till Ulm, till Beaumont de Lamagne, till Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Hon kan bara läsa deras handskrifter under skottsäkert glas, och med skonsam ljusläggning. Sen gå till damrummet och torka sej om näsan. Stirra in i sina ögon som mjuknar, vätskar sej. En espresso på ett café och sen tåget hem igen. Så mycket skönhet att det inte ryms i henne.

(E=mc², eldfast, epilog, espresso, explodera)

195 Tour de France

L'enfer du Nord: Paris-Roubaix. Cyklister med ben som strängarna på fläskfilén. Utbrytare som fångas in av hungriga klungor, vit lavendel vid vägkanterna. Du drar in doften. Den får dej att glömma skavsåren i ljumskarna. Galibier och Tourmalet. En ung flicka som springer över vägen, fort, fort. Får skäll av en arrangör, sen kyssar på båda kinderna för modet. Gul ledartröja. Dagens etapp är sexton och en halv mil lång. Les Alpes et les Pyrenées. Bédeilhac-et-Aynat välkomnar Touren. Det är över på en sekund. Sen är det ett år kvar tills nästa gång. Jag såg gud, han kom i skepnad av Lance Armstrong, han har bara en testikel kvar. Men som han cyklar. Han får det att se lätt ut.

Röda prickar på bergsetapptröjan. Röda prickar på näthinnan efter att ha cyklat uppför, uppför, en stigning som aldrig tar slut. Lägg nåt kallt på min panna. Knyt upp mina skor. Du älskar smärta. Det måste man göra. Världens smutsigaste sport. Stall. Tävlingshästar. Piska, morot, piska. Du har också svalt medicinen. Ändå, nåt rent, nåt förklarat över den samfällda lutningen inåt, det kollektiva medvetandet. Du är del av nåt stort och magiskt, det kan ingen ta ifrån dej. En lysmask som ringlar, vinglar av och an på vägen. Även om stallchefen ropar i dina öron på sista etappen, när du dragit iväg från klungan, att du måste bromsa nu för att den-där-jävla-divan-Contador ska kunna ta slutsegern.

Asfalten brinner upp under däcken. En get med oseende ögon, på sluttningen, betar gult gräs. Klistret på styret. Svett under hjälmen. Skrapade knän. Minns när du lärde dej cykla utan stödhjul. Så smakar frihet. 

(Första, sjätte och elfte meningen snodda ur Kraftwerks Tour de France)

194

Kartongerna är packade och märkta. Slängas, köras till kyrkan, hämtas av Kerstin, slängas. Jag plockar ner tallrikar från väggen, packar i gammalt tidningspapper. Skuggorna har kurat ihop sej i mjuka dammråttor i hörnen. I byrån hittar jag tre bortglömda askar, identiska, fodrade med blå sammet. När jag öppnar askarna rullar silkespappersbollarna som ligger inuti upp sej. Här är tänderna, här är håret. Våra små gulnade mjölktänder, hårlockar från första klippningen ombundna med silkessnören, en lyckoslant från Sparbanken, varsin dopsked. Våra allra minsta gemensamma nämnare. Jag hade ingen aning om att hon sparat det. Jag kan se henne framför mej, hur hon tittar på lämningarna, stryker med sitt pekfinger över hårtussarna, undrar vad som hände med all tid.

Hennes smyckeskrin står kvar, i det ligger ett armband med berlocker, turkoser, tigerögon, silverklockor som pinglar. Hon sitter vid köksbordet och fumlar med hörapparaterna, hon rensar rabatterna, hennes skor står kvar i dom sista stegen. Tallriken faller isär i tre delar i mina händer, som när man knäcker en pepparkaka.

Jag önskar. Nä, förresten.

193

Våra händer är lika. Jag ser det först nu, när mina naglar har spruckit, precis som hans alltid gjorde. Jag ser det först nu, när mina händer är täckta av planteringsjord. Först nu när jag måste smörja in mej med Helosan på kvällarna och doften. Den är min pappas. Den och Hegabalsam och asfalt. Nåt har vaknat, vänt på sej, lett åt mej. Nu är jag här bland plantor och krukor, dit jag aldrig skulle gå. Nu köper jag U-jord för en förmögenhet, nu skakar jag tomaterna för bättre frukt, nu. 

Han älskade att odla. Älska är fel ord. Det var en besatthet. Andra spelade badminton och krocket i sin villaträdgårdar. Vi balanserade på tjärade slipers mellan grönsaksland och blomsängar. -Beans, beans, beans, sjöng han när han vattnade i skymningen. Gröna bönor. Kronan på hans skapelse. Vi behövde aldrig klippa gräset. Det fanns inget.

Breda, platta, trollfingrar. Nagelband som det sista av en drunknad, vi har ett ärr på nästan samma ställe på handryggen, jag av ett hundbett, han av ett sluntet stämjärn. Ingen plats på balkongen längre. Jag drömmer om en kolonilott. Utan stuga, ett stort land bara. Gladiolus, morötter, rosenbönor. Beans, beans, beans.

192

Han går med ett tungt och ett lätt steg i trappan. Tripp, duns, tripp, duns. Han är låghalt. Heter det så fortfarande? Låghalt. Hon ser honom på långt håll. Han knäar i skorna, en vanlig, en med hög klack. Hon undrar hur det ser ut i hans hall, på skohyllan. En storebror sko, en lillebror bredvid. Kan han gå i gummistövlar. Låg. Och halt. Han har en peruk. Kastanjebrun. Välkammad. Folk ser på honom. Skrattar, pekar. Han är medveten om det. Men han har en egen slags värdighet. En värdighet som sitter i nåt annat än två jämnlånga ben. Tripp. Duns.

Hon vet inte om han har nåt jobb. Men han går ut varje morgon, vid samma tidpunkt. Hennes vardagsrum gränsar till trapphuset. Han klättrar nerför hennes soffa, där hon dricker sin morronlatte. Och klättrar uppför den vid eftermiddagsfikat, vid samma tid som repriserna av Top Model börjar. Tripp. Idag röstar dom ut Lisa med jättekäken. Duns. Dom har pratats vid tre, kanske fyra gånger. Han är skygg. Hon också. Utanför porten ena gången, då hade han glömt portkoden. Javisst, ryska revolutionen. Jag fick för mej att det var den franska. Han går fortare än hon i trappan. Men han har levt hela livet på en hög och en låg klack. Hur han ser ut utan sina skor. 

Tripp.

Duns.

190

Den vintern är jag nära att dö. Isen på ån, genvägen alla tar när det är bråttom, smular sej som torra mariekex under mina fötter. Jag blir inte rädd. Förvånad, inte rädd. Förväntansfull. Nu kommer det ett tecken, det som alla andra får, det som saknas. Det händer inget. Ytan slår ihop över mitt huvud. Nu. Nä. Bara jag och vattnet som grått slem över ansiktet.

Åke med flakmoppen drar upp mej i håret. Jag har en kal, ömmande fläck på hjässan fram till sommaren. Varje gång jag ser Åke, byfånen, på stan ropar han åt mej, gomspalt, harmynt. Det är inte lätt att höra vad han säjer. Jag skäms. Han har en grön lagerrock på sej, vinter som sommar. Det händer att han onanerar i stadsparken. Så att alla ser. Han fick sitt foto i lokaltidningen. Armen om mej. Jag är redan på väg ut ur bilden. Och nu vet jag att det inte finns nåt. Inget ljus. Jag lämnade nåt därnere på botten. När jag bröt ytan för andra gången var kroppen lättare. Ett dop. Fast åt andra hållet. Ett odop.

Församlingen ser det vackra i att Gud valde idioten till sitt redskap. Ett hejdundrande tecken. Jag ser tillfället när det kommer. Att få falla av, ur nåden. Det här hade hänt ändå. Det vet jag. Det vet mamma, det vet pappa, lekmannapredikanten. Men vi kan inte motstå att knåda det till en religiös kris. Vi tassar i strumplästen runt våra gemensamma lögner. Och ändå. Suckarna. Det halvt bortvända. Det halvt uppätna. Det halvt smälta.

Känner du?

Kan du?

189

Allt är glömt. Allt är uppskjutet. Alla andra sover bakom smutsiga gardiner. En damm, en slänt. Att gå ut för att hämta tillbaka nåt jag inte minns att jag förlorat. Att gå ut för att hämta vatten. Att gå in mej. Att bli ingådd. Allt som lagts på mej kan jag kasta tillbaka, med lätt, lätt hand. Det är inte lycka under bröstbenet. Det är nåt annat. Det är poröst, men inte ofarligt. Skarpa kanter. Sorkhålor, dolda under fjolårsgräs. En andedräkt av vidbränt socker. Men jag går försiktigt och det är här jag vill vara.

Ett rum som är absolut, en punkt som expanderar utåt, framåt. Inåt. Mina tankar upphäver gravitationen. Och sätter dit den igen. Bara för att jag kan. Bara för att jag vill. Det är så det ska vara. Jag blåser liv i nåt, i nån, och släcker ut det när jag tröttnat. En gnällig pojke. En gammal kvinna, med vigselringen alltför tung för kvistfingret. 

Som att vakna långsamt ur en narkos. Nån spelar samma inledning till Für Elise om och om igen, utan att nånsin lära sej mer än dom första sju tonerna. En doft av bacon genom rökgångarna. Måsen på taket vakar över ungen som trippar på nocken och provar ut ett par nya vingar, rädd, jublande.