194

Kartongerna är packade och märkta. Slängas, köras till kyrkan, hämtas av Kerstin, slängas. Jag plockar ner tallrikar från väggen, packar i gammalt tidningspapper. Skuggorna har kurat ihop sej i mjuka dammråttor i hörnen. I byrån hittar jag tre bortglömda askar, identiska, fodrade med blå sammet. När jag öppnar askarna rullar silkespappersbollarna som ligger inuti upp sej. Här är tänderna, här är håret. Våra små gulnade mjölktänder, hårlockar från första klippningen ombundna med silkessnören, en lyckoslant från Sparbanken, varsin dopsked. Våra allra minsta gemensamma nämnare. Jag hade ingen aning om att hon sparat det. Jag kan se henne framför mej, hur hon tittar på lämningarna, stryker med sitt pekfinger över hårtussarna, undrar vad som hände med all tid.

Hennes smyckeskrin står kvar, i det ligger ett armband med berlocker, turkoser, tigerögon, silverklockor som pinglar. Hon sitter vid köksbordet och fumlar med hörapparaterna, hon rensar rabatterna, hennes skor står kvar i dom sista stegen. Tallriken faller isär i tre delar i mina händer, som när man knäcker en pepparkaka.

Jag önskar. Nä, förresten.