söndag 5 juli 2009

186

-Det är vackert, säjer hon.
Hans grepp runt hennes handled. Hårdnar, slappnar av. Han kör inte bil längre. Skyller på tabletterna han äter. En tumme mot hennes puls. Ja. Jag lever.
Hon har inte varit här förr. Han har inte varit här sen Asker.
-Ja.
Han gnider sej i ansiktet.
-Jag älskar dej.
Han svarar inte.
-Du.
Inget svar. Han går ur bilen, knäar genom legogräset, ett ok fullt med sten över axlarna.
Hon låter honom vara. Sitter kvar bakom ratten, huset är verkligen mycket vackert, linnegrått och med havet, helt fantastiskt, hon kan se barnen, deras framtida barn springa ner mot vattnet, efter mellanmål med blåbärsgröt under trädet. Blåbärshänder, lavendeltänder.

Asker ramlar nerför trappan och slår ut bägge framtänderna. Asker med sin optimistjolle, Asker med sin första flickvän, vad hette hon, Lise, Lene nåt. Asker i varenda vrå. Asker i sin permissionsuniform, på Kongens Nytorv, Asker vid Helmandfloden, i det förstärkta chassit på sin Leopard 2 som ändå inte kunde skydda honom. Han måste ha dött vrålande sin mammas namn. Skrek han på sin pappa också?
Lone hette hon.
Vet hon om att Asker är stupad? Tänk om hon inte vet. Han måste kontakta henne. Det är viktigt.

En sval hand på hans axel.
-Asker, säjer han och svänger runt. Han gråter utan att veta om det, ser henne som genom en gammal fiskaffärsdörr.
Hon säjer inget. Han ser vad hon tänker. Hon är ju trots allt en klok kvinna och han har haft tur som.
-Förlåt.
-Det gör inget. Det är fint här. Vi kunde få det fint här.
-Här?
-Ja, här.
Han skulle kunna slå till henne. Han blir livrädd av det.
-Det är nära till allt. Till. Ja. Allt.
Hon i sin bästa blus. Så vacker.
-Det skulle bli. Ja. Som nåt nytt, säjer hon. Nåt med historia, men ändå nytt.
Hon med sin doft, så nära honom, ögon med pupiller som bländare, öppnas och sluts.
-Kom, säjer hon. Kom med mej, kom så gör vi ett barn.

Bilfärden tillbaka, hon är vit runt munnen, säjer inget. Han har sagt allt. När dom är framme vid hans lägenhet på Halmtorvet, tar han åter tag om hennes handled.
-Ring mej inte mer, säjer han. Jag vill aldrig mer se dej.
Hon ger ifrån sej ett litet ljud. En mus med knäckt nacke i en fälla.
-Aldrig mer. Lova mej det.
Hennes bil står kvar när han ser ut genom fönstret. Den går på tomgång. Han kan inte avgöra om hon gråter. Han har tagit fram det första fotoalbumet, Asker några timmar gammal skelar mot kameran.
Asker med sin snuttefilt.
Han smeker bilden. Det är det närmaste hans hud han nånsin kommer att komma.
-Nu är det du och jag, säjer han till bilden. Bara du och jag.

2 kommentarer:

  1. Mm, förstås! Baka ihop! Fin text. Alla pregnanta detaljer. Lavendeltänder! Det förstärkta chassit. Och många, många fler. Grälet vi inte får höra.

    SvaraRadera