184

Du räckte mej giftet. Och jag drack som om jag inte kunde få nog. I ett grönt rum, en bård av belladonna. Jag sa att jag inte skulle kunna sova utan dej. Ändå gör jag det. Är inte det konstigt? Tapetens mönster i relief, ditt namn skrivet på nersliten braille, jag rör och rör oupphörligt vid det tills jag inte kan läsa det längre. Grumligt skvalpvatten, eken har gift sej med sina larver, gift sej och dött med dom, trådar hänger från grenarna som en brudslöja. Och en svepning. 

Jag går norrut, i takt med kompassnålens nervösa ryckningar. Frystorkat bagage. Jag rör vid dom konformade stenarna på höjden, när jag kommit dit. Som jag en gång rörde vid den gröna tapeten. För att få ett svar. Det låter vänta på sej. Jag borde offra nåt. Men dessa gamla hjärtan kräver storslagna tribut, inte en överblommad prästkrage, inte en skrynklig sedel. Kan man inte ge blod till dom, kan man lika gärna låta bli. Det är mycket tydligt. Jag står en stund med pennkniven mot mitt pekfinger. 

Giftet har gått ur kroppen. Som jag saknar det. Jag är frisk, jag ser det i spegeln. Det tog ett tag att få svar, nu har jag fått det, men hade önskat mej ett annat. Röda kinder, blankt hår. Jag provar andra gift, men inget verkar som det ska. Jag vaknar ändå klarögd i det gröna rummet, med okända kroppar som knäckebrödssmulor i sängen. Det är kvanne på tapetbården, inte belladonna, jag har inte sett det förrän nu. Ingen lämnar sitt namn på väggen, men jag har en samling med lappar med telefonnummer på i en låda i nattduksbordet.

När lådan är full ska jag ta den under armen och resa norrut igen.