onsdag 1 juli 2009

182

Du är en läkare utan gränser. Jag kan räkna nätterna vi haft tillsammans på mina fingrar. När du tog av dej tröjan första kvällen såg jag stjärnkartan på din rygg. I det förtroliga, sömniga som var vi efter att vi hade älskat, låg jag och följde födelsemärkena med pekfingret, en Karlavagn som bara saknade en stjärna i handtaget, Cassiopeias huggormsmönster, Vintergatans mjölkspill i det fjuniga, mjuka partiet strax ovanför din stjärt. 

Du är det största jag vet. Du går fram som Jupiters eviga storm, du berättar om söndertrasade kvinnor på Bon Marché i Bunia, om blodiga benstumpar i Rutshuru, du gör det i radio och i teve och hemma vid köksbordet. Du sotar fisken och älskar asadogrillat. Jag har en känslig mage och måste äta var tredje timme. Jag är laktosintolerant.

Du vill att jag ska följa med. Till Karbi Anglong, du säjer att jag skulle få ett nytt perspektiv på universum om jag gjorde det. Du har varit där förr, i provinsen med dom blå bergen och den röda floden. Jag skulle inte överleva länge. Du vill att jag ska arbeta med ett vattenprojekt, du ska vaccinera mot mässling. Du välter ut ditt vin när du frågar mej om jag för i helvete inte tänker göra nåt meningsfullt med mitt lilla usla liv. Efteråt ber du om ursäkt. Jag får ta ett par extra tabletter, jag känner av mina fickor på tarmen. Och sen när du tagit mej till sängs ligger jag och tänker på mitt tysta rum på universitetet, mina noggrant bearbetade data och jag vill väcka dej och säja nåt om hur mening och ansvar kan se olika ut för olika mänskor. Men jag låter bli, du har somnat i famnen på Brahmas son, du drömmer om Gaohali, där flodens bredd är exakt en engelsk mil.

Du ska lämna mej. Du ska snart få mens, då växer leverfläckarna till och det kommer nya nästan varje dag. Jag hittade ett Södra Korset imorse, när jag varit uppe och tagit min medicin. Ler åt när vi träffades första gången, det var i Aktuellts sminkrum, vi delade på en Imodiumtablett jag hade, för jag var så nervös och du hade diarré, för du hade druckit dåligt vatten i Kivu. Du pratade så länge om konflikten att dom inte hann med mej. Det gjorde inget. Alla glömde vad jag var där för. Du fick meteorologen att komma av sej. Du har den effekten. Sen bjöd du mej på middag. Jag vet inte vad du ska med mej till. Jag har hälsporre. Och sockar i sandalerna. Kanske vill du se om jag kan förändras. Kanske vill du värva mej för den goda saken. Jag tror att du har gjort så förr. Runt hela världen arbetar små män du rört vid, en armé av lärare och brunnsborrare. Deras röster i dina öron, som havsbrus i en snäcka. 

Jag följer stjärnbilderna på din rygg. 

5 kommentarer:

  1. Herregud vad du skriver bra. Den här tog mig verkligen på allvar. Tack!!

    SvaraRadera
  2. Jaaa, du skriver sä j.vla bra!! Men det har jag väl "sagt" tidigare.

    SvaraRadera
  3. Vackert, verkligen vackert. Varje ord är så väl valt, så passande, så perfekt. /Betty

    SvaraRadera
  4. Oj, oj, oj! De avlägsna ortnamnens poesi, den engelska milen och rytmen; rytmen - nästan som om det vore skrivet på meter. Och så tycker jag om motsättningen. Och så gillar jag scenen i Aktuellts sminkloge! Och så...

    SvaraRadera
  5. så fruktansvärt bra!!!

    SvaraRadera