måndag 6 juli 2009

187

Bordet är detsamma. Duken är grön-och vitrutig. Alltså är det sommar. Röd och vit är jul, gul och vit betyder påsk. Hörnskåpet i furu, kopparbunkarna på väggen som behöver putsas. Det är inte tyst vid bordet. Det är inte det. Det är vad vi inte pratar om. Vem vi inte pratar om. Han, vars stol är borttagen. Kanske med en viss lättnad, eftersom han satt på kortänden av bordet och därför bidrog till ett slags obalans. Även med sin utsträckning i rummet. Det var inte bara vad han sa eller gjorde. 

Mor och far löper långa stafetten. När den ena tystnar tar den andra vid. Dom har tränat på starter och växlingar hela våren. 

-Fredriksson ska sälja, säjer far. Vad som kommer efter vet jag inte, jag funderar på att lägga ett bud på skogsarrendet och jakten också.

-Det blir nog ekologisk odling, säjer mor när far drar efter andan. Det är ju så modernt nu, men kanske inget för oss gamla. Vi är vana vid nåt annat, det kan ni ungdomar inte förstå.

Där. Ett litet hugg. Som får mors kniv att slå ett oväntat slag mot tallrikskanten. Som om hon skulle resa sej och hålla ett tal. Vi syskon stirrar på varann. Vi är tre nu, och även om det räknas som ett magiskt tal för dom allra flesta är vi som ett bord som gippar, en kvadrat som kapats till en vass triangel. Ni ungdomar. Han, då? Varför säjer vi inget om honom. Han är som dom små smutsgula klumparna man får upp ibland, som stinker, som man spottar ut i ett papper. Han är ändå en av oss.

-Fredriksson ska flytta till stan, säjer far. Han har skaffat lägenhet på seniorboendet. Hur det nu ska gå. Mitt i stan. Inget grönt och dålig luft. Men efter Marianne har det varit svårt. Han vill väl se nåt annat.

Där var det nära igen. Nu kan vi syskon inte se på varann. Vi äter rådjurssadel, men mor har lyckats få den torr och far har översaltat såsen. Det är dom små detaljerna som avslöjar, tankarna som ständigt är på annat håll. Nu väntar vi på att Anna, lillan, ska resa sej från bordet och ursäkta sej. För att sen komma tillbaka med rödkantade ögon. Stackarn. Allergisk, säjer mor. Visst. Anna är den som tar det hårdast. Och som allra längst hade kontakt med honom, låt vara sporadiskt. Och som envisades med att nämna hans namn, trots att det var utsuddat. Nu har även hon tystnat.

Vi väntar på efterrätten, så att vi får komma iväg sen. Var och en till sin glömska. Flaskan, spinningcykeln, teven. Och löftena till sej själv att inte glömma. Att nästa gång. Att leta. Att inte vara tyst.

Inte vara så förbannat tyst.

3 kommentarer:

  1. Så bra skrivet! "En kvadrat som kapats till en vass triangel" Alla dina liknelser är fenomenala. Dn här tystnaden känner jag igen....

    SvaraRadera
  2. Jag röstar också på den snöpta geometriska figuren!

    SvaraRadera
  3. Bra uttryck med ord. Historien borde dock kunna bli längre för att inte huggas av så abrupt. Barnen vet men inte vi läsare.

    SvaraRadera