onsdag 29 juli 2009

210

Han möter mej redan i tamburen.
-Längtat, säjer han mot min nacke.
En dag ska jag förklara för honom varför han borde vara tyst. Att han får en liten, ostämd ton i sin röst. Låt vara att jag är på gränsen till tondöv. Men hans svängningar känner jag bättre än mina egna cykler. Jag vet ännu inte vad hon heter. Hans händer skriver deras namn i sömnen. Jag kommer att få veta. Det är jag säker på. Ett litet namn, ett nätt namn, en Cleo, en Ebba. En Lina.

Han har lagat mat. Nån rätt som jag tycker om. Gratinerade Creuses de Bretagneostron, sorbet. Städat, stärkt och parfymerat mina lakan. Vi ska älska bort hans snedsprång ikväll, i en doft av bergamott och rosmarin. Jag ska förlåta honom genom mina höfters rörelser upp mot honom, min hand på hans rygg, på hans stjärt. Hur jag slickar i mej av hans svett. Ibland drömmer jag om att gömma en kniv under madrassen. Stämma ner honom i en beskedligare tonart. Öppna honom som ett ostron. Försöka hitta pärlan under alla lager av grus.

Nu sitter han framför mej, andlös, nyduschad. Vit, tung duk på bordet. Jag pratar utan uppehåll, vill inte höra mer av hans röst. När han öppnar munnen matar jag honom med sorbet, samtidigt som jag ger honom mina bästa ögonkast. Han bär mej till sängen. Somnar sen och skriver hennes namn på ärvd alicialärft. En svag ton kvar i mina öron. En notering till i boken. Ömheten som en granatchock i magen. Det kommer nya nätter i lakanen. Det är jag också säker på. Vår kärlek, en mässa i d-moll, av en tonsättare som aldrig kunde mäta sej med mästarna.
Jag tror att vi ska leka tysta nästa gång.

7 kommentarer:

  1. Perfekt! Inte solkigt, bara sorgligt. Som det är. "mina bästa ögonkast". Men alicialärften - är du säker på att det inte är du som skrivit "Opphämta och damast"?

    SvaraRadera
  2. Oh så sorglig!
    jag får en känsla av vemod när jag läser dina rader, och skulle precis som du skriver vilja sätta kniven i honom.
    Jättefin textföring. Älskar alla dina ord.

    SvaraRadera
  3. "Stämma ner honom i en beskedligare tonart". Din d-mollmässa är verkligen skriven av en mästare. Jag är så fruktansvärt glad att jag hittade till den här skrivarbloggen.

    SvaraRadera
  4. Bra skrivet om en sorglig händelse.

    SvaraRadera
  5. Väldigt fint. Jag kan riktigt känna dofterna, smakerna. Jag fastnar för mitten stycket, men hela texten flyter väldigit fint och enkelt. /Betty

    SvaraRadera
  6. ojdå d moll det tog tag i mig och gav mig en massa tankar.

    SvaraRadera
  7. oj det var fantastisk finstämt i moll som nån skrev.
    bildrikt, manupplever med allasinnen. smak lukt syn,känsel.

    tack putti kraftfull!

    SvaraRadera