Kom hit igen

Det finns tider jag borde passa. Det finns möten, små glödgade punkter runt omkring mej, där min stol står tom, där det blir ett kompendium över med mitt namn på, där ögonkasten faller ner i tomrummet som är frånvaron av mej. Jag klev av. Det var inte tänkt så. Jag klev av och blev stående och nu står jag stadigt, mitt hjärta i ett tvinnat färgglatt snöre, jag står här och allt är vackert. Jag står här, tidlös, full av medlidande för alla ni bakom mej, som har ett mål, en riktning, statister i min film, dagrar i skyltfönstret som jag ser in i och ändå inte. En skevhet som en varm hand i min korsrygg. En ton som spelas fel om och om igen, ett trasigt a på tangentbordet. Jag gjorde ett avtryck först nu när jag inte är med. Innan dess var jag helt osynlig, också för mej själv. Och nu kan jag inte se mej mätt på mitt hår, min haka. Jag vet exakt var min tyngdpunkt är, hur långt jag kan böja mej utan att falla.
Jag ska aldrig falla mer.