söndag 10 april 2011

På fönsterbänken en blommande pelargon

Du bar blått, jag svart. Du hade skrivit en dikt på morronen, i dina händer på eftermiddagen smulor. Jag hade inget med mej. Jag hade tänkt plocka lupiner vid järnvägsspåren, men dom hade redan blommat över. Stinsen torkade sej i pannan.
-Det kommer inte in förrän trettiåtta, sa han.
-Då väntar vi, sa du.
Jag sa ingenting. Jag både väntade och inte. Jag sneglade på skylten med säsongens nya glassar.
-Vi väntar, sa du igen, rakt ut i luften, till ingen, till mej, till alla. Dina ögon ändrade färg med molnen som kom och drog förbi. Alldeles lugn, alldeles sval. Igår lejde du in grannen och hans efterblivna son till att slå gräset mot vägen, till att laga hönshuset, till att kitta om fönstren, jag vet inte vad du betalade, jag tror att det kostade dej mer än vad det var värt, hans arm runt din midja och din mun, din raka nacke, fingrarna runt kaffekoppen som gned, gned.
Men idag.
Idag kommer han hem.
Det är vad vi tror.
Vad du hoppas.
Vad jag räds.

4 kommentarer:

  1. jag får läsa om och läsa om, som att jag inte riktigt förstår vad jag läser, vad orden säger mig,och sen klarnar det lite i taget. fint, och spännande på slutet

    SvaraRadera
  2. Jättefin. Jag tycker verkligen om de här lite drömska texterna du skriver.

    SvaraRadera
  3. Rysare. Förstår inte "hans arm runt din..." men man behöver inte förstå allt. Gott att läsa.

    SvaraRadera
  4. Ja den var lite svår men det gör inget för bilderna och orden den förmedlar kittlar.

    SvaraRadera