Nånstans mellan Jung och evigheten. E20, trög, mattsvart som glömskan, en enstaka skylt, Doggy vid Vårgårda, Asko Cylinda, pissgula dubbelbågar med ojämna mellanrum. Vid Vedum växer olika sorters granar, hon har hört det av den förre chefen vid plantskolan, han planterade frön på sjuttitalet, frön som kom i stora säckar, han visste inte vad det var, men han satte ner dom i jorden ändå. Han har flyttat sen länge, driver ett café vid Kullens fyr, han kommer aldrig hit, hon undrar varför, det borde vara nåt som drar honom hit, nåt han fortfarande är bunden till. Skogen egendomlig, främmande här, men lustfylld. Som en saga med ett inte helt lyckligt slut. Plantskolan är nerlagd nu. Växthusen står kvar, trasiga rymdfarkoster, mjölkvitt ljus, baracker. Nån som väntar, nån som dröjer sej kvar. Hus på slätten, en lampa tänd i fönstren mot vägen, som en hälsning, ett tecken. Allt längre mellan ljusen för varje resa, fler hus som övergivits, på stereon en ung röst som sjunger att hon är lyckligare nu, ja, kanske det, kanske lyckligare, kanske tvärtom, det är vackert hursomhelst, hon väljer att tro på det. Bakom ratten, en natt som den här, inget som börjar, inget som slutar, ett sömnigt natteko, en flod, en ström.
(Jung: ett samhälle vid E20. Också.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som en saga med ett inte helt lyckligt slut....
SvaraRaderaJag har kört där många gånger. Vara. Larv. Som existentialism i ortnamnsformat.
SvaraRaderaGillar din text som alltid, den öppnar slussar inom en.
O så vackert, sant. Frambringar den svidande och lyckliga ödsligheten i bröstet som undfås om natten även på andra vägar, i andra län. Pissgula dubbelbågar är så bra - jag tror det är tredje gången jag sett dem hos dig. Fräscht att få läsa en text av dig i tredje person.
SvaraRadera