Fredag, tennis, leda

På tennistouren finns en särling. Han är allmänt avskydd bland sina mindre färgstarka kollegor och väcker därför mitt intresse. Rak i ryggen som en general under Franco. En gång slog han en boll i baken på Robin Söderling, med avsikt, det är fortfarande ett av mina bästa ögonblick. Han struttar över banan. Sneda blickar, gula eller orange tröjor. Han genomför inga intervjuer på engelska, bara en smattrande, svårförstådd kastiljanska och den som inte begriper det han säjer struntar han upphöjt i. Nå. Han har moderat framgång, men för sej som en världsetta, en arm ut i en befallande gest, han vill ha en handduk, en flaska vatten. Detta domslut är obegripligt, säjer han, obegripligt och förnedrande. Ibland är hans handleder magiska. Det borde finnas ett glömt kejsardöme åt honom. ATP-touren är alltför liten. Han är en usurpator, en tronpretendent, i hans ådror rinner blodet från Isabella och Ferdinand, från Hernan Cortez, från Raul. Så rak i ryggen. Så rak i ryggen.