onsdag 4 december 2013

är du där älskar du

Jag går ut under bokarna. Släta, allvarliga trädstammar, alltid en tröst, dessa träd, dessa löv. Det är inte så kallt som det borde vara, det märks när jag är här, vattensjukt bland hasselsnåren, en vild kaprifol som gått i blom igen. Hundarna följer spår, utan nån större målmedvetenhet, ett tvärt kast åt sidan efter en skräckslagen harpalt, men idag vill dom hålla ett öga på mej. Vi går till vattnet, till dammen, inga änder, inga duvor, vinden går som en hud över ytan, jag har en slinga musik i mitt huve som jag inte blir av med, en textrad om nån vars pappa bor på andra sidan järnvägsbron, i en grav under en sten på kyrkogårn, jag kommer inte till refrängen. Exakt så. Jag kommer inte dit. Jag kommer inte fram. Jag vädrar, men det är bara min egen vittring och jag känner inte igen den.
Min panna mot en av bokarnas stammar, mycket slät, mycket kall, mycket gammal i hjärtat. Hundarna samlas runt mej, gula blickar, gula ben, ett halvt skall.
Du som älskar mej säj vad jag ska göra nu.
I natt bäddade jag med mina brudlakan som doftade av rölleka och lavendel, jag sov inte bra, vad hade jag trott, om det var en besvärjelse så var den utförd på fel sätt och helt utan eftertanke. Jag borde rensa ut. Inte dricka kaffe ur din mugg. Inte tänka på den som din mugg. Erövra, återerövra. Det har aldrig varit jag. Hon har aldrig varit jag.
På vägen hem börjar det snöa, luften som efter en brand, hundarna jagar flingorna, snön mot min underläpp, bokarna bakom mej, tysta, vakande.

4 kommentarer:

  1. Du FÅR inte bara slösa din rika konst på oss! Vinden som en hud över ytan, luften som efter en brand, rölleka och lavendel... Och trösten: bokarna, hundarna, det nära iakttagna

    SvaraRadera
  2. Nej, du får inte slösa din rika konst. Men om du skall göra det, får du göra det på oss =)

    SvaraRadera
  3. Du tar fullständigt andan ur mig.

    SvaraRadera
  4. Stor konst. Kallebrallan bugar och tackar.

    SvaraRadera