lördag 15 augusti 2015

Häromkring

Och hur jag alltid återvänder. Varje gång jag reser härifrån svär jag att den här gången är den sista. Lättnaden i det. Den behagliga tyngden, den söta smaken, mogna körsbär mot gommen, röd saft över läpparna. Och hur klådan alltid återkommer. Det finns ingen som ropar mej hit, inte längre, det var längesen, och jag vet inte vad det är som får mej att längta, att behöva det och att hata det. Sista kilometern in mot stationen, när tåget saktar ner och passerar hus efter hus, mänskorna stumma beläten vid staket sammanfogade av hönsnät och masonit, tystnaden, ån som rör sej trögt ut mot det stora vattnet, jag halvstår i sätet, jag äter den stunden som en from tar emot sin oblat på tungan.
Att gå gatorna sen, som jag har gjort tietusen gånger förut, att det aldrig är som att komma hem men att jag önskar det. Att jag tänker att den här gången. Men. Att jag ska vakna i ångerfulla blå lakan morronen efter.
Om det är nån som minns mej så döljer dom det väl. Blickarna som möter mej egendomligt blanka, en enstaka vinkning på håll, en vinkning som av en sprattelgubbe, en ryckig rörelse, snabb, förstulen. Som jag aldrig kommer mej för att besvara.
Ett par dar till, jag går på kanten mellan sjö och land, jag återupprättar balansen, jag sätter en fot framför den andra tills jag nått stationen och kliver på tåget och hur jag aldrig ser ut genom fönstret när jag reser därifrån.

5 kommentarer:

  1. Vakna i ångerfulla lakan...oh yeah.

    SvaraRadera
  2. Det finns inte ord att motsvara med. Hur kan en text vara så "lik dig" och samtidigt så unik på en gång? Jag bugar.

    SvaraRadera
  3. Dina texter är oersättliga. Det betyder helt enkelt att världen blir ett lite sämre ställe när du inte skriver. Finns bara en enda möjlig fix.

    SvaraRadera