90

Det är han och jag på var sin sida av ett berg av böcker. Jag har nålfilt under mina bara fötter, han bär omaka strumpor och mjuka gubbskor. Hans doft kommer i andfådda puffar över bordet, pannkakor, bokmal, en och annan cigarrett. Galonet på min stolsits häftar fast på baksidan av mina lår. Varmt ute, på gräsmattan utanför universitetsbiblioteket ligger dom som borde sitta härinne.
Med oss förhåller det sej tvärtom.

Vi har hållit på med en löjligt försiktig vals, hur länge är det nu, säkert sen i höstas, mer än ett halvår. Hans ansikte sköljer i rött när jag försöker hålla kvar hans blick mer än en nanosekund. Jag har bråttom. Han vill suga märgen ur det här. Ögonfransarna, långa för att vara en mans mot kinden. Ärr på handlederna, det visste jag innan jag såg honom. Det är en doft han också sänder ut, och hans alltför korta skjortärmar säjer att den doften skäms han inte över. Jag älskar honom redan för den sakens skull.
Han läser tysk filosofi. Jag lägger min panna till ro på lagboken varje kväll och har numera ett permanent kainsmärke i pannan. Jag tycker om det, allt annat på min kropp är felfritt och insmort och daltat med, men det märket är fult och illande rött och min gåva till honom på andra sidan bordet.
Det är inte svårt att förstå.
Knappast för honom heller. Tror jag.
Hoppas jag.

Jag sneglar på klockan. Stängersnartstängersnartstängersnart. Vad ska jag säja. Ska jag stoppa på honom en lapp som vore han klagomuren? Och hoppas på att bli bönhörd? Jag går på toaletten och känner hans ögon i ryggen hela vägen. Det här är ett återkommande inslag i vår dans. Nu ska han få tid på sej att samla ihop sina böcker och gå. Så att det inte blir pinsamt. Jag stannar kvar och sköljer mina handleder i kallt vatten tills dom domnar. Räknar skarvarna i golvet på min väg tillbaka. Han är kvar, han är inte kvar. Kvar, inte kvar. Kvar. Inte kvar.
Kvar.
Han sitter kvar med röda fläckar på halsen, men han håller min blick stadigt och varmt. Ett litet djur lägger sej till rätta i mitt knä. Vi säjer inget. Ett daller i luften. Packar våra böcker, ser på varann, går iväg. Nästan i takt. Han med en liten vridning utåt med ena foten som om det är nödvändigt att ha en flyktväg klar. Jag ser det. Det är okej.
Väntar på hans röst.

86

-Vad var det som hände?
Han tittar på oss med sina diskvattensögon. Denna ständiga förvåning. Jag har inte riktigt kommit underfund med om han sårar oavsiktligt eller med flit. Efter denna korta tid har han trampat, klampat, sågat i alla våra ömma tår. Jag är helt övertygad om att statens haverikommission snart måste alarmeras. Nu har han dragit en vits om självmord inför Christina, vars schizofrene pojkvän hoppade från det högsta hustaket i Kortedala han kunde hitta. I förra veckan. Han landade på semmelkartongen Christina köpt med sej hem.
-Oj, vad hände nu, säjer han. Ojojoj. Sa jag nåt fel eller är det röda veckan. Hä. Hä.
Det där gnisslande skrattet. Som att bita i aluminiumfolie.

Jag tror att jag som chef snart måste gripa in. Det är mitt ansvar. Jag har försökt prata med honom, men han sätter bara upp det där blanka ansiktet och anklagar mej för att vara humorlös. Visst är jag sträng, men jag kan minsann också skoja till det ibland. Eller.
-Jag är en tillgång, säjer han. Lättar upp stämningen bland alla deprimerade klimakterietanter.
Jag rycker till. Hur vet han det. Har mina vallningar avslöjat mej? Mina östrogentabletter? Har han gått igenom mitt skrivbord?

Det är myteriet på Bounty. Jag har fått en lista med ett ultimatum. Men han är inte längre provanställd och företaget går bättre än nånsin. Han är dessutom systerson till ägaren, så den vägen går det knappast. Inte arbetsbrist, ingen idé att köpa ut honom. Han är bra på det han gör, han är en arbetsmässig tillgång. Jag grubblar. Missköter mina plikter. Beställer ett litet piller på nätet och lever sen i skräck för vad det ska vara för nåt. Att polisen ska hämta mej. Men då sväljer jag det själv, har jag bestämt.
Jag har egentligen redan bestämt mej för att ta livet av honom. Jag ser ingen annan utväg. Tiden rinner ifrån mej, brevet innehöll ett sista datum.

Vi träffas i porten. Han har bytt om till träningskläder och ska gå till företagsgymmet i källaren, jag har varit hos styrelsen.
-Du kunde må bra av att följa med ner och träna, säjer han allvarligt och låter blicken fara över min tältliknande klänning.
Det är nåt som klickar i huvet.
-Jag följer med ner och kollar, säjer jag. Har aldrig satt min fot därnere.
-Hä hä, det märks, grymtar han. Vi står för nära varann i hissen, han studerar min byst som om det vore en utrotningshotad art.

Vi har minnesstunden på kontoret. Christina låtsasgråter ner i näsduken, men jag ser att hon egentligen skrattar. Gymmet ska vi göra om till ett förråd, ingen kunde väl veta att maskinerna var av så dålig kvalitet att dom skulle råka falla över den stackars mannen och krossa hans skalle.
Vi äter tårta, det är så lugnt och skönt. Jag är tillfreds, livet är härligt. När jag går tillbaka till mitt rum står Erik, vår itansvarige där.
-Vi måste prata, säjer han. Han har en rädd men samtidigt girig glimt i blicken. Vi, jag installerade en övervakningskamera i gymmet, nån hade börjat plocka med sej saker hem.
Eller så kanske det var för att du skulle titta på dina kvinnliga arbetskamrater, ditt perversa äckel, tänker jag.
-Så, hrm, kanske en löneförhöjning, säjer han. Ett engångsbelopp, en sisådär hundratusen, kanske.
-Kanske inte omöjligt, säjer jag. Du är ju mycket duktig.

Jag har pillret kvar.
Ikväll ska jag ge Erik medicin.
O ja.

85

Här är platsen.
En bottenlös tjärn, ett ställe i ständig skugga, oavsett hur starkt solskenet därutanför är. Hon sitter som en överårig Tuvstarr och stirrar ner genom grönt slem, som avokadoskum på ytan. Hennes farfars morbror lär ska ligga här, tog sin bästa ardenner med sej, hennes egen farmor tog Gillis på ryggen och hotade att hoppa i när rösterna i hennes huvud skrek sej hesa nån natt. Säjer dom. Akta er, har dom alltid sagt. Gå vart ni vill, ni äger skogen, allt det här är ert. Bara ni inte. Så hon gick dit. Inte dom andra. Men hon.

I början luktade det. Gammalt blomvatten, kompost, kyrkogård. Bottenlöst. Hon gillar ordet. Ett inverterat universum, inget slut, ingen botten. Inget solitt att ta avstamp ifrån, bara armar och hår på de längesen drunknade.
Nu känner hon inte längre nån lukt.
En gång gick hon hit i samma ärende som sin farmor. Hon minns inte längre hans namn, Hasse, eller Henrik, ja nåt sånt, men hon minns smärtan som satt kvar så länge under ena bröstet. Hon stod på kanten och försökte få armarna att falla före, rakt ner genom det gröna, men inget hände. Det var som om nåt höll henne tillbaka. Platsen. Det är inte här det ska ta slut, sa den, och hon var friskare när hon till slut gick därifrån.

Mossa, gräs, barr. Jungfru Marie nycklar, på försommaren liljekonvaljer. Låg syrehalt i luften. Den är full av nåt annat, nåt hon inte kan sätta ord på. Men som smakar tröst.
Glömska.

84

Jag behöver inte ens putsa skärmen. Det räcker med att jag spottar på fingret för att torka bort en fluglort, så dyker Arne upp. Med sina konster, sin sängkammarblick, rösten som lovar mej allt.
-Stick.
-Du är så snål mot dej själv.
-Jag vill inte prata med dej. Den enda önskan jag har är att du ska försvinna ur mitt liv. Eller i alla fall ur min dator.
-Det är den enda önskan som aldrig kan slå in.
-Jag trodde inte att det fanns några undantag.
-Ett finns det. I enlighet med den fjortonde paragrafen i kalifens heliga lag rörande andar i flaskor, i speglar, i brödrostar och annan likvärdig apparatus.
-Hittar du på nu, Arne?
Arne är tyst en tiondels sekund för länge.
-Jag trodde inte att andar fick ljuga.
-Andar får det mesta. I enlighet med den artonde paragrafen i kalifens.
-Arne.
-Just det. Jag ljuger ändå.
Jag ignorerar honom en stund. Till slut börjar han sjunga Come closer, caracaramia. Han vet så väl var mina smärtpunkter sitter.
-Käften.
-Allvarligt. Du skulle kunna få allt. Och om du inte vill ha nåt för egen del, önska dej slut på krig eller cancer, eller ett slut på Anders Borgs hästsvans.
-Jag tycker att han är läcker.
Arne blir tyst.
-Krig då, säjer han till slut. Hjälp flyktingarna i Darfur, släpp ut Aung San Suu Kiy. Gör nåt, för fan.
-Gör det själv, säjer jag. Jag vill bara.
-Aha.
-Jag sa inte att jag önskar.
-Jag är en modern ande, säjer Arne. Och känslig för dom flesta verb.
-En sak bara, säjer jag. Om jag skulle köra den här laptopen till skroten, skulle du försvinna då?
Han ger ifrån sej ett ljud som om han filar sina tånaglar.
-Troligen inte, svarar han. Eller så skulle jag hoppa in i nåt annat.
-Nån annans dator?
-Förstår du inte, säjer han och nu är rösten ett brynstål. Du är den enda som stått emot mej. Du om nån känner väl lockelsen i att jaga det man aldrig får. Tror du inte att jag också har önskningar som jag vill uppfylla?

Tre veckor senare skrotar jag datorn. Jag är särskilt noga med att förstöra moderkortet. Jag sover gott den natten, men drömmer om en lottovinst och häpnadsväckande slanka lår. När väckarklockan ringer famlar jag efter den. Hör en bekant röst.
-Sovit gott? Vilken härlig morron. Nåt du önskar?

83

Hon sneddar över torget, där McDonalds slår sin pisgula dubbelbåge över entrén till gallerian. Hon har tränat på det här. Stadiga, fina steg. Två tonåringar hukade över varsin bricka. Titta på dom. Lugn blick. Sen. Det varma uppför ryggraden. Klådan över kroppen. Hon knackar på fönstret. Dom hör inget först, är inpluggade med vita sladdar, som sondmatning, rakt in i huvet. Hon knackar hårdare. Får inte.
Men måste.
-Det kan vara nålar i maten, hörni. Ät inte, det är farligt.
Ett nervöst ketchupleende. En tugga till.
-Snälla, låt bli. Akta. Det är en nål där, du kommer att dö.
Det kommer ut nån, i ett baksug av härsket fett och ber henne gå. Han har fickorna fulla av nålar. Han griper efter henne för att sticka henne, hon värjer sej och backar. Snubblar över en barnvagn och får ett ovänligt ögonkast av en mamma som älskar säkerhetsnålar. Raka motsatsen till säkerhet. Lättare att upptäcka en vanliga nålar, men skenbart ofarliga. Därför lättare att förbise.
Hon tar sej hem. Rabblar högt för sej själv det hon lärt hos terapeuten. Det får henne bara mer nervös. Söker igenom kläderna efter vasst. Där. Hon sticker sej under nageln. Det var visst bara en pappbit. Det tar lite tid att få undersökningen klar men det får det vara värt. Hon blir lugnare efteråt.
Sönderdelar falukorven och bestämmer sej för att avstå från bananen hon brukar avsluta sina måltider med. Hon ser framför sej hur den där rödhåriga på Konsum, han med den blöta munnen, glider med fingrarna utmed skalet och hur han försiktigt pressar nålen in längs med sömmen. Jo. Hon vet hur det går till.
Hon tappar upp diskvatten och sänker ner händerna. Nu var hon oförsiktig. I vanliga fall brukar hon fösa undan skummet med ena handen och inspektera diskbaljans botten.
Hon ler.
Lever visst lite farligt idag.

82

Hon har bara träffat en person. Hittills. En person som visat henne till hennes rum. Kvinna eller man osäkert. Hon eller han har lovat att återkomma. Hennes skrivbord är tomt sånär som på ett par gula blyertspennor. Esselte 2.5 HB. Tuggvänliga.
En dator, något ålderstigen, lite gisten. En stol som har tappat snurrfunktionen. Grått golv, grått som hennes andedräkt.
Det luktar kaffe som stått för länge på värmeplattan. Bränt, som svart bensin.
En låt som går på internradion. I kissed a girl and I liked it.

En hurts med fyra lådor. Tomma lådor. En låda är låsbar. Det är bra. Ifall man får hemligheter att gömma. Kärleksbrev, tuggummipapper. Bra att vara beredd på det mesta. I kissed a girl just to try it. Nu är det lunch och fortfarande tomt i korridoren. Lätt att bli bortglömd första dan. Kanske dom andra är på utbildning. Klockan går mycket långsamt. När kan hon gå hem? Fyra. Fem?
Aldrig?
En alltför torr smörgås, en alltför blöt yoghurt. Skinka och jordgubb i en kladdig smet i gommen. Nu är det tystare än nånsin i korridoren. Hon är kissnödig, men hittar ingen toalett. Vågar inte gå för långt. Kissar till slut i en tom blomkruka på rummet. Försöker ignorera den fräna, söta stanken. Venus har stigit upp vid sidan av månen.
Fem över fem.
Samma låt om och om igen.
It felt so wrong, it felt so right.

Hon samlar ihop sina få saker, sätter på sej kappan, virar halsduken runt nacken. Väntar.
Don't mean I'm in love tonight.
Är ut åt höger eller vänster. Hon tycker att hon hör röster nu när skymningen faller. Höger. Vänster.
Hon reser sej och sätter sej igen.
Det blir mörkare och mörkare.
Upp. Ner.
Nu måste hon nästan gå. Väldigt vad det är tyst.
Klackarna på dom nya stövlarna så osäkra mot linoleumgolvet. Andas in, andas ut. Reser sej för tionde gången. Hon går åt vänster. Det är en återvändsgränd. Höger får det bli. Hennes visslingar som tårar mot taket. Höger.
Ja. Så får det bli.
Höger.
Ut.
Förhoppningsvis.

73

Det kom som en överraskning. Som en mellanblödning. Som en svärmor på spontant besök.
Jag sluter ögonen. Mitt enda sätt att stänga ute världen. Just nu måste jag det, annars kommer nåt att hända som jag kommer att ångra.
Jag har ingen rätt till mina känslor. Vår relation är slut sen många år. Det här borde jag ha kommit över för länge sen. Komma över. Jag hatar det uttrycket. Komma över. Som om det vore en vattengrav, en medelsvår hinderbana. Som om det vore nåt som satt i benen snarare än huvet. Hjärtat.

Tänk att fyra gånger åtta centimeter trycksvärta kan rymma så mycket. Två livsavgörande händelser. Tänk att fyra gånger åtta centimeter tidningsannons kan få mej att vilja gå och lägga mej igen. Andra gläds och klipper ut, låter det sitta länge på kylskåpsdörren, fäster med den bästa magneten. Jag bränner tidningen i vasken. Önskar att det var igår, eller att jag hade glömt hans namn. Blir stående på balkongen i det magiska påskljuset, med feta, halvt brända flagor i händerna. Står där som en idiot och klipper med ögonen. Det bultar i bröstkorgen, långsamt men hårt.
Det som inte dödar härdar. Det som härdar dödar. Eller hur säjer man. Jag får ingen fason på tankarna, och jag är ensammast i världen idag.
Vi är så kära, vi gifte oss och sen fick vi en vacker dotter, en kopia av oss två. Vi ska leva ihop alltid. Amor vincit omnia.
Det brukade han säja till mej. I det mjuka, förtroliga som var vi efter att vi hade älskat, viskade han det i mitt öra. En aning pretentiöst och oemotståndligt på samma gång. Det killade.

Jag spyr. Sen ringer jag mej sjuk och letar efter akvaviten som blev kvar från jul.