fredag 27 mars 2009

86

-Vad var det som hände?
Han tittar på oss med sina diskvattensögon. Denna ständiga förvåning. Jag har inte riktigt kommit underfund med om han sårar oavsiktligt eller med flit. Efter denna korta tid har han trampat, klampat, sågat i alla våra ömma tår. Jag är helt övertygad om att statens haverikommission snart måste alarmeras. Nu har han dragit en vits om självmord inför Christina, vars schizofrene pojkvän hoppade från det högsta hustaket i Kortedala han kunde hitta. I förra veckan. Han landade på semmelkartongen Christina köpt med sej hem.
-Oj, vad hände nu, säjer han. Ojojoj. Sa jag nåt fel eller är det röda veckan. Hä. Hä.
Det där gnisslande skrattet. Som att bita i aluminiumfolie.

Jag tror att jag som chef snart måste gripa in. Det är mitt ansvar. Jag har försökt prata med honom, men han sätter bara upp det där blanka ansiktet och anklagar mej för att vara humorlös. Visst är jag sträng, men jag kan minsann också skoja till det ibland. Eller.
-Jag är en tillgång, säjer han. Lättar upp stämningen bland alla deprimerade klimakterietanter.
Jag rycker till. Hur vet han det. Har mina vallningar avslöjat mej? Mina östrogentabletter? Har han gått igenom mitt skrivbord?

Det är myteriet på Bounty. Jag har fått en lista med ett ultimatum. Men han är inte längre provanställd och företaget går bättre än nånsin. Han är dessutom systerson till ägaren, så den vägen går det knappast. Inte arbetsbrist, ingen idé att köpa ut honom. Han är bra på det han gör, han är en arbetsmässig tillgång. Jag grubblar. Missköter mina plikter. Beställer ett litet piller på nätet och lever sen i skräck för vad det ska vara för nåt. Att polisen ska hämta mej. Men då sväljer jag det själv, har jag bestämt.
Jag har egentligen redan bestämt mej för att ta livet av honom. Jag ser ingen annan utväg. Tiden rinner ifrån mej, brevet innehöll ett sista datum.

Vi träffas i porten. Han har bytt om till träningskläder och ska gå till företagsgymmet i källaren, jag har varit hos styrelsen.
-Du kunde må bra av att följa med ner och träna, säjer han allvarligt och låter blicken fara över min tältliknande klänning.
Det är nåt som klickar i huvet.
-Jag följer med ner och kollar, säjer jag. Har aldrig satt min fot därnere.
-Hä hä, det märks, grymtar han. Vi står för nära varann i hissen, han studerar min byst som om det vore en utrotningshotad art.

Vi har minnesstunden på kontoret. Christina låtsasgråter ner i näsduken, men jag ser att hon egentligen skrattar. Gymmet ska vi göra om till ett förråd, ingen kunde väl veta att maskinerna var av så dålig kvalitet att dom skulle råka falla över den stackars mannen och krossa hans skalle.
Vi äter tårta, det är så lugnt och skönt. Jag är tillfreds, livet är härligt. När jag går tillbaka till mitt rum står Erik, vår itansvarige där.
-Vi måste prata, säjer han. Han har en rädd men samtidigt girig glimt i blicken. Vi, jag installerade en övervakningskamera i gymmet, nån hade börjat plocka med sej saker hem.
Eller så kanske det var för att du skulle titta på dina kvinnliga arbetskamrater, ditt perversa äckel, tänker jag.
-Så, hrm, kanske en löneförhöjning, säjer han. Ett engångsbelopp, en sisådär hundratusen, kanske.
-Kanske inte omöjligt, säjer jag. Du är ju mycket duktig.

Jag har pillret kvar.
Ikväll ska jag ge Erik medicin.
O ja.

4 kommentarer:

  1. Vilken spännande text. Kunde bara inte sluta läsa. Ett kanonflyt i texten

    SvaraRadera
  2. snyggt! du lyckas skriva det så att det känns som att hennes val faktiskt är det bästa och rimligaste. skitbra!

    SvaraRadera
  3. Riktigt manipulativt ( i positiv bemärkelse om det nu kan vara positivt, men nåja jag menar så i alla fall) och skitbra! Hon är så sjuuuuk och så otäck, men det är han också - som hon mördar först! Jättefint uppbyggt! Det enda jag har att invända mot är "statens haverikommission". Vet inte varför, men det hörde inte hemma där, kändes det som.

    SvaraRadera
  4. o ja! SÅ JÄVLA BRA SKRIVET MAN VILL LÄSA MER. SKRÄMMANDE COOLT!!! DET MANIPULATIVA SMAKAR PLÅT OCH NÖDVÄNDGIHET....

    SvaraRadera