torsdag 26 mars 2009

85

Här är platsen.
En bottenlös tjärn, ett ställe i ständig skugga, oavsett hur starkt solskenet därutanför är. Hon sitter som en överårig Tuvstarr och stirrar ner genom grönt slem, som avokadoskum på ytan. Hennes farfars morbror lär ska ligga här, tog sin bästa ardenner med sej, hennes egen farmor tog Gillis på ryggen och hotade att hoppa i när rösterna i hennes huvud skrek sej hesa nån natt. Säjer dom. Akta er, har dom alltid sagt. Gå vart ni vill, ni äger skogen, allt det här är ert. Bara ni inte. Så hon gick dit. Inte dom andra. Men hon.

I början luktade det. Gammalt blomvatten, kompost, kyrkogård. Bottenlöst. Hon gillar ordet. Ett inverterat universum, inget slut, ingen botten. Inget solitt att ta avstamp ifrån, bara armar och hår på de längesen drunknade.
Nu känner hon inte längre nån lukt.
En gång gick hon hit i samma ärende som sin farmor. Hon minns inte längre hans namn, Hasse, eller Henrik, ja nåt sånt, men hon minns smärtan som satt kvar så länge under ena bröstet. Hon stod på kanten och försökte få armarna att falla före, rakt ner genom det gröna, men inget hände. Det var som om nåt höll henne tillbaka. Platsen. Det är inte här det ska ta slut, sa den, och hon var friskare när hon till slut gick därifrån.

Mossa, gräs, barr. Jungfru Marie nycklar, på försommaren liljekonvaljer. Låg syrehalt i luften. Den är full av nåt annat, nåt hon inte kan sätta ord på. Men som smakar tröst.
Glömska.

4 kommentarer:

  1. Vilken fin text med många bottnar i. Mycket fint formulerat

    SvaraRadera
  2. Jag håller med Liselotte. Vacker, mystisk text med djup.

    SvaraRadera
  3. du skriver så fantastiskt. skapar stämning och närvaro. otroligt otroligt fint!

    SvaraRadera
  4. åh sicken sagolik berättesle. mystik, troll bakom träden, familjehemligheter. Åh så jag skulle vilja läsa mer om dessa personer....så levande,som vanligt!!

    SvaraRadera