66

Jag svarar nej.
Och sen svarar jag ja. Han ruskar på huvet. Vi har målat tunna streck på försök bakom soffan, där det inte ska synas. Mio mandel, Havanna ljus, mörk. Älva, äggskal, vitlök.
På bordet ligger tygprover. Lovikavitt, kranievitt, fradgevitt.
Jag har inte varit ur pyjamasen på två dar. Den klibbar i grenen. Om jag låtsas vara sjuk så finns det alltid ett utrymme att sjunka ihop och spela alltför matt för att göra nåt annat än att sova. När det bränns. Han är tacksam för det. Inte heller han vill nå fram till vårt absolute space.
Inte ännu.
Först ska vi renovera vardagsrummet.

Färgstrecken blir fler under våren. Nu måste vi placera soffan exakt i vinkel för att dölja dem. Jag har slutat hålla reda på vilka fabrikat och namn det är. Bara tacksam över den uppsjö av vita nyanser som finns. Fördröjningens nyans, nyansen för dom fega. Det rent vita, det självklara brutet med svek, med bedrägeri, med svartsjuka. Vi har köpt spackel och marknadens dyraste roller. På middagar driver vi med varann inför dom andra, dom som lyckas, lögnerna lika möra som den prosciuttolindade Bjärekycklingen. Vi skrattar, utan att se på varann.
Vi är i limbo. Därför att vi inte kan nåt annat.

Mäklaren suckar när hon ser vardagsrummet. Skrapmärken i golvet efter nåt tungt, en soffa kanske, som flyttats ett otal gånger. Har folk inte hört talas om möbeltassar? Synd på parketten. Och vad har hänt med väggarna. Nån klant som försökt sej på att måla randigt. Hon gnuggar sej i pannan och längtar hem, till en flaska vin och joggingbrallorna. Sparkar undan tyger som ligger som fjolårslöv framför balkongdörren. Jaja. Utsikten är bra.
Alltid nåt.

(Den första meningen från Carina Rydbergs Den högsta kasten.)