tisdag 14 april 2009

104 Vid Djema-el-Fna

Sanden över mina tygskor är rödviolett, flyktig och fet på samma gång. Den sveper in över torget som ett minne av öknen utanför.
Mina öron, så vana vid tystnaden, viker sej inåt av alla ljud. Den tandlösa försäljaren som förföljer mej medan han läspar. Av den gula hundens gny efter ännu en spark mot revbenen. Av böneutroparens starka vokaler.
Mina näsborrar känns hundra gånger större. Stråk av kardemumma. Blod. Piss.

De dödas torg. På De Dödas torg myllrar det av liv. Berberapor utan svans som grinande tvingas till konster av sina ägare. Jag vill gråta när jag ser det och förbannar mej själv som kan gå förbi svältande mänskor utan en blick, men som bryter ihop när djur plågas.
I ett hörn av torget, direkt på marken, sitter en man i en oklanderligt vit djellaba och utför komplicerade matematiska beräkningar på en smutsig bit papper. Över hans axel hänger hans son, jag tror att det är hans son, dom påminner om varann. Sonen saknar båda sina händer.

Jag har handlat väskor och silver. Kryddor och en amulett av försäljaren utan tänder. Jag ska snart lämna De Dödas torg, men dröjer kvar, väntar på nåt. Ett magiskt ljus, en uppenbarelse. Inget händer.
Jag rycker på axlarna och går därifrån. Flygbussen väntar redan.
Men jag ska hitta på nåt tills jag landat hemma.
Jag är bra på det.

4 kommentarer:

  1. Skitbra Lillemor! En liten berättelse med så mycket i. Du har inte bara fått med hur det ser ut utan alla sinnen har fått komma med till Djema-el-Fna. Samt även sorg, skräck och likgiltighet m.m.
    Nu får man allt lite prestationsångest ;-)
    Ha det!

    SvaraRadera
  2. Verkligen fint fångat. Obehagligt med pojken utan händer, får mig att rysa. Jag fastnar för inledningen. /Betty

    SvaraRadera
  3. Vilken fantastisk bra text med så många beskrivningar. Ser det hela framför mig som en vill.

    SvaraRadera
  4. Målande. (Och inte bara det; luktande, låtande...) Lätt att se hela bilden framför sig.

    SvaraRadera