torsdag 2 april 2009

92

Vi är tillbaka vid den breda, bruna floden. Jag har läst i Amelia att vi ska resa bort tillsammans, till nåt ställe som vi förknippar med goda minnen. Då var det en resa vi verkligen kom iväg på, det var maj och svinkallt, rutorna hade frost på insidan när vi vaknade. Badrummets heltäckningsmatta bar spår av år av badkarsöversvämningar, Stefan var trött efter ännu en vårdepression och vi gick vilse när vi försökte ta oss till Tramway Theatre, den med den ryska pjäsen och dom dyra biljetterna.
Men jag minns att jag var nästan lycklig.

Nu är katedralen nyskurad, Rangers krossade Celtic i den senaste matchen och folk rullar på r-en, ler och äter sina friterade Snickers överallt med en frimodighet som inte fanns här då.
Det var ett misstag att återvända. Besvärjelsen har tappat sin kraft. Vi har legat med varann en gång, precis efter att vi packade upp, men nu sover Stefan på soffan. Eller inte alls. Han orkar inte vara omtänksam, inte spela längre och varje gång han öppnar munnen är jag rädd för vad som ska komma ut. Varje gång han öppnar munnen längtar jag också efter ett slags upplösning.
Jag trodde att vi skulle bygga nåt nytt, det var aldrig meningen. Det enda vi gör är att väcka upp onda andar, dom borde ha fått sova ifred, nu är dom sura och yrvakna och grinar åt oss i varje rät vinkel på Mackintosh House. Jag bär dubbla lammullströjor, Stefan skickar sms efter sms till henne på sin nya mobiltelefon. Vi dricker té och öl och är kissnödiga hela tiden.

”Det är slut, va?”
Han är röd i mungipan och viker servetten i många små veck. Vi sitter på en indisk restaurang på Sauchiehall Street, samma som då, vi äter lamm vindaloo, samma som då. Inget har ändrats, inget är som förut.
”Ja, jag tror det.”
Jag har varit en idiot. Dom här tecknen borde jag ha kunnat tyda. Fryskallt vatten över en trasig tand. Han tar min hand över bordet, stryker den.
”Jag ska hjälpa dej, jag lovar. Du har hjälpt mej så mycket, jag är skyldig dej det.”
Jag vill inte ha hans hjälp. Jag vill inte att han ska vara skyldig mej nåt. Ändå nickar jag. Blundar. Nu kommer det snart.
”Jag vill att vi ska fortsätta vara vänner, du, du.”
Säj inte att jag är din bästa vän. Säj det inte.
Han säjer det inte.
”Visst, det är klart att vi ska vara vänner.”
Vi går till baren under bron, nu går vi som vänner, med ett avstånd emellan oss. Ett skinn som har ömsats, han ler mot sej själv i spegeln som hänger bakom baren, kvinnorna ser på honom. Jag också.
”Terapin”, säjer jag, när vi druckit en stund.
”Ja, terapin, ja, vilken grej. Han är en riktig sköning, den där tjommen vi går till.”
”Det var inte det jag menade.”
”Utan?”
”Varför vi skulle gå på den. Det undrar jag. Du hade väl redan bestämt dej.”
Han kan inte ljuga. Han kan bara låta bli att tala om saker, men han kan inte ljuga när han får en direkt fråga.
”Jag var intresserad, tror jag”, säjer han till slut, ”jag har aldrig gått i familjeterapi.”
För honom en ny erfarenhet, för mej ett desperat försök.
Där ser man.
Vi bokar om våra biljetter och flyger hem. Den natten sover han borta för första gången. Jag ringer återbud till tiden hos terapeuten nästa dag.

8 kommentarer:

  1. Usch, va hemskt!! Att råka ut för alltså!! Vilken hänsynslös rackare det där, som gick på terapi för att han var nyfiken på vad det var men inte intresserad av resultatet. Dessutom följa med på resa, få ett ligg och uppmärksamhet från en kvinna han inte vill ha...
    Bra och målande skrivet

    SvaraRadera
  2. Jag fick rysningar av igenkänning. Den där känslan av att ingenting spelar någon roll längre. För hur man gör och inte gör så är det över. Finito! Det gör ont. Jag gillade väven runt själva kärnan i berättelsen. Resan, promenaden, ja allt som gjorde det till en riktigt historia. Cissi

    SvaraRadera
  3. Nä jag tycker nog att du har rätt. Jag tvekade att fortsätta skrivandet där, men gjorde det. Jag tror att det är ytterligare ett aber för mig, att sluta i tid, likväl som att sluta för tidigt. Den tappar också i sug, tycker jag själv. Det händer något som för den till någonting mer sentimenalt och lite stillastående än vad som var tänkt. Det är inte gnetigt att kommentera. Det är ju jättebra! Cissi

    SvaraRadera
  4. Jag har ändrat slutet. Om du har lust att kommentera! :=) Cissi

    SvaraRadera
  5. Jamen det där var ju kanonbra!
    Miljöbeskrivningen är väldigt trovärdig och man får känslan av att du har varit där. Dialogen likaså. Det känns inte påhittat, det känns verkligt.

    SvaraRadera
  6. Tack för kommentaren. Den kändes mycket bra! Det är rätt, man ska inte släppa ifrån sig någonting som inte känns bra! Cissi

    SvaraRadera
  7. En historia med många bottnar. Dialogen träffsäker. Bra skrivet

    SvaraRadera
  8. Jag gillar verkligen det du skriver. Intressant uppbrott. Känns trovärdigt.

    SvaraRadera