Kapellmästaren

Vad spelar det för roll att dom fått byta Sandgrund mot Malå hembygdsgård. Att kostymernas vinröda satinrevärer tvättats sönder och nu hänger i ledsna rynkor på byxorna. Att publiken kanske blivit något lite mer kräsen. Att det numera är A-laget som söker deras sällskap efter spelningarna, inte dom galanta damerna. Dom är precis lika tajta som förut. Det låter precis jäkla bra. Trots att Conny har kronisk irit och trummisen tinnitus.
Att somliga vill höra dom nya låtarna. Dom gör det dom är bäst på. Gamla låtar. En gång var han på cirkus med lilltösen. En upptrampad cirkusplats utanför Gislaved. Han hade sett hästkräken utanför och tänkt att man nog kunde koka lim direkt på dom. Men i manegen sen, kusarna, med smutsiga plymer, med seldon, med musiken, nåt vackert, värdigt. Han hade fått tårar i ögonen.
Så när dom gapar om låtar från Arvingarna eller Scotts, brukar han bara le och skaka på huvet och räkna in Gråt inga tårar. Eller Margareta. Och så spelar han på sin Hammondorgel, sjunger med i refrängen och inget annat är viktigt. Det lilla sticket sitter som en toppaluva.
Det låter för jäkla bra.