Skallskada

Det jag skrev var aldrig sant. Det bara verkade så. Det skrevs med vissa pretentioner. Som om jag ristat texten på mina bara handleder. Mina ögon såg tillbaka på mej, och det fanns inget djup i dom, bara yta, en lätt grumlad vattenspegel, samma teckning som den på en vanlig padda. Grå till gråbrun, med röda kanter. Där andra såg uppriktighet och glöd såg jag ett litet begravningsfölje, luften av unkna liljor, sönderkramade pappersnäsdukar. Där du såg mej, såg jag ingen. När du hälsade på var mitt hus redan övergivet, en hungrig katt som strök sej mot dej, på gårdsplanen nerfallna grenar. Från där jag stod såg jag hur du röjde upp, matade katten, letade efter mej i ladan och uthusen innan du dröjande gick in i stora huset och ropade. Vad du ropade vet jag inte, jag kunde inte höra, jag var redan för långt borta då. Du trodde att du läste mej mellan raderna. Du förstod inte att det var tomt där. Att det aldrig funnits nåt. Den där tvekan innan du gick över min tröskel. Den älskar jag dej för.