torsdag 24 oktober 2013

Vaggvisa för Y

Hon som sitter i ett grått täcke av sorg. Hon som sitter i ett grått täcke av sorg, med den mjuka sidan vänd inåt, mot sej. Den sidan som är röd, sliten, med guldtrådar invävt, trådar som släpper, som bildar ett gnistspår på golvet, runt listerna. Men dagarna som hon ska ha sen, dom i april, trådar som ska blänka, sjunga henne till vaka och till sömns.
Dagar som kommer och far. När hon går kan hon känna kontinentalplattorna röra sej under henne och hon kan inte begripa att inte alla tystnar, samlas på torget, vänder sina ansikten mot himlen.
Hon som sitter på sin förstutrapp, i sitt gråa täcke. Hon ser inte längre upp, för stjärnorna som faller har slutat att falla för henne. Hon lyssnar neråt nu, neråt, inåt. Hon har en riktning, fast hon tvivlar ibland. Och hon har orden, och dom har henne.

8 kommentarer:

  1. Åh.

    Jag gråter så klart. Så får det lov att vara nu.

    Tack <3

    SvaraRadera
  2. Du har också orden. Blev så glad när jag läste. Trots sorgen. Hon bad om en saga. Hon fick en sång. En vacker, oändligt vacker sång.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera