onsdag 19 februari 2014

10 000 m skridsko, tisdag

Du fick inte vinna den här gången heller, Sven Kramer. Man kunde se det i dina ögon dom sista varven, först paniken, sen resignationen, bitter som kinin, hur dina tankar halkade bakåt längs med isen, till Vancouver för fyra år sen, då, när du vann, men ändå inte.
På innerisen Jorrit med sina lätta, långa ben, följer varvtiderna som en trana i kanten av Afsluitdijk följer en mygga. Försiktigt, men segervisst. Och det sista varvet är det enda du kan tänka Det är inte rättvist
(det är inte rättvist
det är inte rätt)

För fyra år sen blev du diskad för att din tränare vinkade in dej på fel bana. Det var inte ens ditt fel. Du slog honom på käften sen, du slog och han lät dej slå dej trött. Idag. Idag vet du inte. Du kommer att skylla på din rygg. Men det är inte det. Det är isen, som blev till lera i det sista paret, iskristaller som sträckte sej efter dina ben, höll dej kvar. Som du har älskat is. Vinternätterna på Leek, på Waal. Dina gamla skridskor som du förvarar i frysen, som är nötta, men sluter sej om dina fötter som omfamningen av din mor. Alltid när du är olycklig, i källaren på en pall med skridskorna på fötterna, kylan en egendomlig, uppriktig vän.
Ikväll ska man prata om dej. Ikväll ska man använda dej som en metafor för det grymma, det ironiska med idrott, man ska korsklippa Vancouver med Sotji och man ska glädja sej åt berättelsen. Tranan kråmar sej framför kamerorna, en reporter följer efter dej där du åker ner, varv efter varv, men du går inte av isen för om du skulle göra det nu skulle du aldrig gå på den igen.

5 kommentarer:

  1. Du kan. Grymt bra. Men modersomfamningssimilen hakar upp sig litet för mig. Ser henne slingra sig om hans fötter. Petitess.

    SvaraRadera
  2. Du är fantastisk när du skriver om sport.

    SvaraRadera
  3. Låt oss tackla metaforer.....love

    SvaraRadera