onsdag 4 mars 2009

63

Jag åker nästan aldrig hitut längre. Det är tio år sen vi sålde torpet och den nye ägaren tog ner all skog och det blev aldrig detsamma igen. Jag letar efter landmärken som inte finns längre, försöker orientera mej efter träd som är avverkade. Men åkern är sej lik, fårorna löper raka framför mej, jorden glänser svagt, samma färg som choklad, vill ta en näve, två nävar och stoppa i munnen.
Dom sitter redan på stenen som vi döpte till Sotluggs och Linluggs sten, dom ser mej inte i ögonen, upptagna med varsitt sms på låtsas. Som två moai från Påskön. Vad lika dom är. Ser jag ut sådär också. Det dröjer innan vi kan se ordentligt på varann, blickarna stryker utmed marken, tar sej upp till halshöjd och faller ner igen.

Vi har en del vi borde reda ut. För mycket. Ett sista möte med boupptecknaren, en avbeställning av tidningen som vi glömt göra. Räkningar, dessa papper som snöar överallt. Det är så förtvivlat praktiskt, men under allt detta trampar frågorna varann på hälarna. Minns ni? Somrarna, kantarellerna, huggormarna i stenröset ner mot jordgubbslandet. Vi var ju nära varann en gång. Eller var vi aldrig det?
-Vi har konfirmation för Ida om en månad. Tror du att du kommer, jag menar du behöver absolut inte, men.
Jag sväljer mitt kaffe, det är inte varmt, men bränner i bröstkorgen ändå.
-Visst, säjer jag. Den ska jag absolut gå på. Det får jag inte missa.
Händerna på mobilerna igen. Jag har glömt min i bilen, stryker stenen som var så stor för tjugu år sen men nu bara är en talggrå knöl bland granarna. Vi är klara, jag tror att dom väntar på att jag ska gå först, men jag blir orörlig där i skogen. Dom hasar motvilligt ner och går före mej, ut över hygget, i kanten på åkern. Jag följer efter på avstånd. Inte var väl dom lika långa förut, visst var lillasyster ett par centimeter kortare. Nu rör dom sej likadant, far ut med armarna i knyckar, ritar ett phi, ett theta, och så tillbaka in mot sidan av kroppen. Jag skrattar tyst. Min arm knycker på samma sätt.
Det kanske finns en väg tillbaka.

Kortet är gjort av en kristen konstnär. Det föreställer en duva, som flyger över husen med ett kors i näbben. Duvan ser skitnödig ut. Glad konfirmationsdag, textar jag, hoppas att presenten passar, annars får du byta, mamma har kvittot.

3 kommentarer:

  1. Hej igen
    läser din text med en smak av landsbygd av det truliga ,smuliga och beska slaget.
    alltid en njutning med hårda kanter, Hoppas du har det bra!

    SvaraRadera
  2. "försöker orientera mig efter träd som är avverkade", "som två moai från Påskön"... fast det går inte att hugga ut delar, texten är ett underbart helt, in till minsta pliktskyldiga konfirmationskort.

    SvaraRadera
  3. Sentimental med extra krydda, Jag gillar just de där bajsnödiga brevduvorna ;-)

    Du vet nog vem jag är nu om du talat med din LS. Vi har häsat på varandra en gång i mitten av Juni 1997. För mig känns det jobbigt att inte ge sig tillkänna då jag nu i en vecka mistänkt att det var så, kanske är der tvärt om med dig.

    Jag har i alla fall alltid gillat dina txter som har ett anat mörkare djup än så jag skriver och jag har ju fösökt mig på lite efter att du utmamade mig i kurs i fula ord. Jah hoppas du fortsätter med skrivandet här då du är en ovanligt bra kryddblandning,

    Hoppas att du inte kommer känna det jobbigt efter detta. Radera gärna detta inlägget sedan om du inte vill att andra läser.
    Kramar från Tjotten

    SvaraRadera