64

Skynket hon sveper om mej är lika tungt som röntgenförklädet man får hos tandläkaren. Jag har svårt att hitta ut med händerna. Stöter till hennes bak, mumlar en ursäkt.
Hon går runt och granskar mej medan hon drar med sina händer genom mitt hår.
-Ja, säjer hon. Ja, ja. Javisst. Och sen. Nej.
Hon bryter på tyska. Jag krymper. Trodde att det var norska när jag beställde tiden. Jag vill inte bli klippt av en medlem av herrefolket.
Skärp dej nu. Det går bra.
Andas.

-Vad tvättar du ditt hår med?
Jag trycker ner Smör och Bajs innan dom kastar sej ut mellan tänderna.
-Äh. KMS.
-Du borde använda Schwartzkopf, ja?
Visst. Absolut. Jag blundar. Snälla Jesus, låt mej slippa härifrån. Visar bilden jag klippt ut från Femina.
-Nåt liknande den här kanske.
Hon stirrar länge på den. Sen på mej. Hon har Görings ögon, göringögon. Kanske göringöron med.
-Nein.
Sa hon nein? Eller var det nej?
-Vi gör en stor svamp av ditt hår. Det blir så bra.
Hennes vokaler, lika vassa som saxen hon håller upp.
Jag vågar inte protestera. Varför springer jag inte? Jag vill inte ha en svamp på huvet. Jag skulle hellre skjuta mej i magen än få en svamp på huvet. Men konstlädret i fåtöljen har smält samman med mina jeans. Jag kan inte ta mej upp.

Hon är noggrann, det tar en timme och varje gång hon möter min blick i spegeln ler jag krampartat och gör tummen upp under skynket, jag ser hur obscent det ser ut, men jag fortsätter ändå. Kan inte sluta nu, då förstår hon vad jag tänker.

Mitt hår vajar vackert i den svaga sydvästbrisen. Det kostade femhundraåtti kronor och hon har hållit sitt löfte. Inget hår nedanför öronen, en kaskad mitt på skallen. Under hölasset mitt röda, runda ansikte.
Jag köper en egen sax på vägen hem.