fredag 13 mars 2009

72

Vad du än gör, öppna inga försändelser som kommer hit, säjer dom.
Svara inte i telefon om det inte är vår överenskomna signal. Som vi dessutom ska byta ut en gång i veckan. Öppna inte om det ringer på dörren.
Hon har fått ett fiffigt tittöga som visar hela trappavsatsen.
Och nu står det där.
Ett helt vanligt paket.
Om syftet vore att locka henne att öppna det tror hon att det skulle vara snyggare inslaget. Det ser helt normalt ut, med en Schenkeravi fäst utanpå. Brunt, effektivt.

Hon går ett varv i lägenheten. Ingen vet var hon finns. Inte ens Han. Nu tog Han visserligen reda på den förra adressen, men då hade hon ju fortfarande med sin mobiltelefon. Den hade visst en inbyggd gps. Hon känner sej svagt osäker på vad en gps är, men det var hursomhelst inte bra.
Hon är i alla fall inte ansvarig för att dom dog. Dom hade själva sökt jobbet. Hon längtar bara efter en skitig Dry Martini, lite snygga kläder, hon har faktiskt gått i samma träningsoverall i femtitvå dar nu, och en anständig ansiktskräm. Den hon har nu svider och stramar på fel sätt, köpt på stormarknaden, tillsammans med engångshyvlar och shampoo.
Paketet. Kanske en gåva från nån som sett henne i fönstret.
Gå inte i närheten av fönstren.
En regel till.

Kanske är det Kanebo sensaikräm i paketet. Och en flaska gin och en flaska torr martini. Hon bad om en drink och dom gav henne ett sexpack folköl och lite ölkorv. Öl gör en ful. Hon dricker inte öl.
Kanske nån av hennes kontaktpersoner som vill önska henne lycka till. Hennes nya jag har födelsedag om tre dar. Dom har gjort henne åtta år äldre än vad hon egentligen är. Bara för att jävlas med henne.

Hon tittar igen. Om hon skulle öppna dörren och skaka försiktigt på paketet. Höra om det tickar. Är det en bomb borde det ticka. Men det måste vara längesen bomber tickade? Eller? Hon kommer att bli galen om hon inte gör nåt. Hon har alltid älskat presenter. Tänk vilka presenter Han gav henne. Det får man i alla fall ge Honom. Han visste hur man gav presenter. Om Han bara inte gjort det där Dumma. Hon kan inte förmå sej att kalla det för vad det är. Det spelade ingen roll hur dom än pressade henne i förhören, hon kallade det aldrig för nåt annat än det där Dumma.

En liten, nästan osynlig fiskelina löper på baksidan av paketet. Linan är fäst med en omsorgsfull knop i handtaget. Han vet att hon har svårt att motstå presenter, men att det heller inte får lukta alltför uppenbart.
Hon har så rätt. Bomber tickar inte alls nuförtiden.

5 kommentarer:

  1. Skämmande. Jag blir sugen på att veta mer personen och att få veta vad som händer, samtidigt som det är roligt med så mycket som kan tolkas på olika sätt. Fin text. /Betty

    SvaraRadera
  2. Skimrande bra! Och dessutom både tankeväckande och spännande. Och skrämmande förstås. Lustigt att även du tänkte på bomber. I motsats till din historia blir min huvudperson yngre! Men i alla fall, några gemensamma tankar!
    Ha en fin fredagskväll! Varma hälsningar Cissi

    SvaraRadera
  3. I motsats till din huvudperson menar jag naturligtvis!

    SvaraRadera
  4. Men hur KAN du skriva så bra? Det fiffiga tittögat stannar i mitt hjärta. Och detaljerna kring dagkrämen. Eller vad det nu var för kräm...

    SvaraRadera
  5. jag står först i kön när din roman ligger på bokhandelsdiskarna.

    SvaraRadera