116

Här kommer stormen. In genom dörren. Här är vattenglaset jag räcker fram åt dej.
Här inne kan du rasa så mycket du vill. Du får slåss mot dina väderkvarnar
och låtsas att det är ett krig på riktigt.
Ikväll tänker jag inte ifrågasätta dej.
Sen kan du lägga ditt trötta, tunga huvud tillrätta i mitt knä.

Här inne finns bara det vi väljer att lägga upp på bordet.
Och när det blir för fullt av saker tar vi fram en färggrant tygstycke och skakar ut det över röran.

Vårt behov av att vända bort blicken.
Vårt behov att slippa ta ansvar.
Våra fyra väggar, vårt golv. Nåt som är stadigt när allt annat gungar.
Vattnet i glaset som sakta stillnar.