måndag 17 augusti 2009

229

Nån säjer att en mänskas sätt att röra sej på aldrig förändras. Att ryggen förblir sej lik. Vilket är struntprat. Vi kroknar, magrar, böjs, spänns. Hon är undantaget. Jag skulle känna igen sättet hon delar en folksamling på överallt. Hon är Moses på den gyttjiga stranden vid Röda havet. Det är inte så att hon är vacker. Jag kallar det schwung i brist på bättre. Hennes tunna hår har glesnat ytterligare, hårbotten i skära blinkningar ovanför kragen. Men hållningen, armbågens vinkel mot kroppen. Kappan säkert av kashmir, blusen under den av siden. Hon är svag för lyx. Fortfarande. Men vill inte att det ska synas. Inga burberrymönster, inga tunga monogram på handväskan.

Min glädje över återseendet jämnar ut hennes avsmak. Jag ska ge henne lite tid att återhämta sej. Hon kommer ikväll, jag ska bjuda henne på vaniljglass från Lejonet&Björnen med hemrörd chokladsås. Barnslig njutning, underskattat. Jag vet att det kommer att mjuka upp henne. Jag ska fylla ett glas med kyld Nederburg Noble Late Harvest till.
Jag ska påminna henne om saker vi gjort. Och om saker vi inte gjort.

3 kommentarer:

  1. Härligt! Jag hade däremot svårt att vissalusera denna orginella kvinna, men jag vicke en stark känsla av hur hon var. Vad var det hon skulle återhemta sig från?

    Du såg samma som jag i min text, det är underskattat att låta sig/kunna njuta av de små sakerna, som tulpaner i en risig trädgård och att våga leva ut sina känslor utan att bry sig om vad andra tänker om en.

    SvaraRadera
  2. vilken kvinna hennes svaghet som inte ska synas hmmm en härlig kvinna en sådan som mjuknar av glassen från lejonet och björnen vem gör inte det finns det någon som gör det.......

    SvaraRadera
  3. otroligt bra beskrivet ,man fortsätter och undra om ert möte.
    Jag ser henne i stockholms tunnelbana.

    SvaraRadera