fredag 28 augusti 2009

240

(Egen puff, slog upp en sida i Stephen Kings Staden som försvann, pekade på ett ord. Det blev grusgrop. Så det blir min puff idag, för jag har inte tid att vänta på den riktiga.)

En grusgrop. Ett sandtag. Vi hämtade sand till sandlådan på torpet här. Mörkbrun, fuktig, torkade snabbt till ljus nougat och var värdelös att göra figurer av. Ett sönderympat äppleträd bakom huset, där vi kissade. Och borstade tänderna. Ibland samtidigt. Kissförbud den torra sommaren då vattnet drog sej längre och längre tillbaka i brunnen och huggormen under gurkbladen såg på oss med loj blick.

Jag är tillbaka. Ibland, ofta, svär jag på att inte göra dom här resorna baklänges i tiden. Jag vet inte vad jag tror att jag ska hitta här. Nåt viktigt. Det är som att piska sej själv. Botgöring? En skuld. Som sagt, jag vet inte. Och jag gräver inte alltför djupt.
Jag är alltid ensam härute. Vill inte bli störd av nån annans andedräkt och frågor. Fötterna kan vägen. Även om hjärnan fastnat i en loop. Fötterna kan man alltid lita på. Fötterna i gummistövlarna, marsch, marsch, stopp. Bräkenväxter. Adiantum, asplenium, blechnum, davallia. Kan dom fortfarande. Nöjd.

Här gömde sej Svartenbrandt och Olofsson när dom var på rymmen. Dom åt konserver, frikadeller och fruktcocktail, det var några tjejer här och plockade åt sej burkarna sen.
-Clark, sa dom på bred västgötska, Clark, han är så snygg.
Ingen tyckte att Svartenbrandt var lika snygg. Dom heter inte så längre, men jag kommer bara ihåg deras riktiga namn. Vi parkerade bilen nära torpet den sommaren. Ifall.
Jag plockar några kantareller som alibi. Kan alltid låtsas att jag är här för svampen. Återvänder till grusgropen, där bilen står. Gropen är igenvuxen, man jobbar inte här längre. Inte på brädgården intill heller. Vägen som leder förbi är asfalterad, det var grusväg här förut, väglut på för att den inte skulle damma. Ibland såg det ut som det brann när bilarna körde förbi.

Jag tänker: jag ska inte återvända. Ett tryck över bröstet. En lust att skrika högt. Jag sätter på radion istället, och blinkersen, för det ljudet gör mej lugn. Knäpp, knäpp. Studio ett i repris från eftermiddagen. Loja röster, som huggormen i landet, en verserad debatt, det jag behöver. Jag ska inte komma tillbaka. Inte. Inte.
I alla fall inte på länge.

1 kommentar:

  1. Förmedlar en märklig blandning av trygghet och ångest. Kul att huggormen kom igen på slutet!

    Även kring vårt torp var Svartenbrandt (född Andersson, numera Ferm) och smög. Kanske kring allas? Någon tyckte han var tilldragande - en kvinna i bygden födde senare hans barn. Det viskas än.

    SvaraRadera