tisdag 31 mars 2009

90

Det är han och jag på var sin sida av ett berg av böcker. Jag har nålfilt under mina bara fötter, han bär omaka strumpor och mjuka gubbskor. Hans doft kommer i andfådda puffar över bordet, pannkakor, bokmal, en och annan cigarrett. Galonet på min stolsits häftar fast på baksidan av mina lår. Varmt ute, på gräsmattan utanför universitetsbiblioteket ligger dom som borde sitta härinne.
Med oss förhåller det sej tvärtom.

Vi har hållit på med en löjligt försiktig vals, hur länge är det nu, säkert sen i höstas, mer än ett halvår. Hans ansikte sköljer i rött när jag försöker hålla kvar hans blick mer än en nanosekund. Jag har bråttom. Han vill suga märgen ur det här. Ögonfransarna, långa för att vara en mans mot kinden. Ärr på handlederna, det visste jag innan jag såg honom. Det är en doft han också sänder ut, och hans alltför korta skjortärmar säjer att den doften skäms han inte över. Jag älskar honom redan för den sakens skull.
Han läser tysk filosofi. Jag lägger min panna till ro på lagboken varje kväll och har numera ett permanent kainsmärke i pannan. Jag tycker om det, allt annat på min kropp är felfritt och insmort och daltat med, men det märket är fult och illande rött och min gåva till honom på andra sidan bordet.
Det är inte svårt att förstå.
Knappast för honom heller. Tror jag.
Hoppas jag.

Jag sneglar på klockan. Stängersnartstängersnartstängersnart. Vad ska jag säja. Ska jag stoppa på honom en lapp som vore han klagomuren? Och hoppas på att bli bönhörd? Jag går på toaletten och känner hans ögon i ryggen hela vägen. Det här är ett återkommande inslag i vår dans. Nu ska han få tid på sej att samla ihop sina böcker och gå. Så att det inte blir pinsamt. Jag stannar kvar och sköljer mina handleder i kallt vatten tills dom domnar. Räknar skarvarna i golvet på min väg tillbaka. Han är kvar, han är inte kvar. Kvar, inte kvar. Kvar. Inte kvar.
Kvar.
Han sitter kvar med röda fläckar på halsen, men han håller min blick stadigt och varmt. Ett litet djur lägger sej till rätta i mitt knä. Vi säjer inget. Ett daller i luften. Packar våra böcker, ser på varann, går iväg. Nästan i takt. Han med en liten vridning utåt med ena foten som om det är nödvändigt att ha en flyktväg klar. Jag ser det. Det är okej.
Väntar på hans röst.

5 kommentarer:

  1. Vad bra du skriver. Målande beskrivningar och en intressant berättelse. Man blir lite nyfiken på vad som ska hända. Kanske vore det ännu bättre med några röster, en dialog, några prat-minus. Men jag vet inte...

    SvaraRadera
  2. Så oerhört vacker. Särskilt partiet med hans skärsår i handlederna och det med kainsmärket i jagets panna. "Hans doft kommer i andfådda puffar över bordet, pannkakor, bokmal, en och annan cigarrett" var överraskande prosaiskt, på ett sätt som jag tycker mycket om. En text att faktiskt bli förälskad i! Cissi

    SvaraRadera
  3. Oj vad jag blev glad över din kommentar! Bara så att du vet. Jag ska skriva mer om Boaz. Var nog lite rädd för att det skulle uppfattas som tråkigt eller långrandigt! Det finns naturligtvis mer att berätta om honom. Jag har en tendens, tror jag i alla fall, att inte riktigt avsluta det jag börjar berätta. EN brist jag tyvärr inte riktigt kommer tillrätta med. Ett av klagomålen från bokförlagen jag lämnat in mitt deckarmanus till. Hmmm...Det är bra att få konkret kritik! Tack för det Lillemor/Cissi

    SvaraRadera
  4. Här hade jag velat veta mer men det är just det som är en av tjusningarna att stå med massa ??? efter man läst. Fantasieggande. Håller absolut med ovanstående, mycket vackert. Ett möte utan ord. Som en sång.

    Du, kul att du kunde se mig i mitt hönshus ;-) Som tur är, är hönshuset stort 30m2 och 3 meter till tak så jag hade inte höns över hela mig. Men i dag låg mobilen i fickan ;-)

    SvaraRadera
  5. spännande sanslöst sexig dans i bibloteket!
    Det outtalade starka.Man tror på det!

    SvaraRadera