Lycka. Lyckan. Flyktig som en ädelgas. När man uppnått alla parametrar för den lycka man jagar, så är lyckan nån annanstans.
Det är lyckans natur. Det ouppnåeliga. Det vi längtar efter, sträcker oss efter.
Vi är inget lyckligt folk. Men danskarna är. Dom tar inte livet av sej, som vi gör, mellan shoppingrundorna, dom äter smörrebröd som heter Stjerneskud, tar sin lille, röker på.
Vi är ett stelt folk, som inte vet vad vi ska göra av vår nationaldag (som instiftats av nån annan), vi är ängsliga, vi sneglar eller blir alltför fulla. Vi var riktigt lyckliga senast 1994, då var vi lyckliga över ett brons, vackert så.
Skapa sin lycka. Vilket jävla trams.
Den kommer, kryper upp i knät på en, som en hemlös katt, oavsett om man är mätt eller hungrig, herre eller slav.
Den bara är. Som vädret.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej igen.,
SvaraRaderagillade speciellt det första stycket så lysande beskrvet lyckans svåra ämne och att det är svårt att ....nå.Det är ljus i orden..(det behövde jag ikväll)
sen svänger texten till lite bitter och tung känsla även om det var fint med katten...
Lycka uppstår i tomrummet efter avsaknaden av de måsten du ska uppfylla ditt liv med.
SvaraRaderaLycka är att finna något att sträcka sina taniga armar efter, nåt att drömma om. Den som kan skapa tomrum äger lyckan.
Stackars dem som tror de har allt. De har inget. Bara masivt vakum, utan ram, utan substans, utan innehåll. Inget tomrum. Ingen lycka.
/L
Du skriver vackert, målande och klokt. Tycker något!
SvaraRaderaMe like!