måndag 3 augusti 2009

215

-Vad minns du mest från när du var liten?
Ibland kan frågorna ställas. Som nu, när kantarellerna krusar gult på hennes köksbord. Jag vet att hon inte vill prata om det. För mej är det hela världen.
-Vet du, jag minns nästan inget alls.
Hon tar upp en svamp, blåser, putsar, blåser, skär av foten med kniven som hon haft så länge jag minns och hennes mamma innan dess. Den röda svampkniven. Den räddas vid brand och översvämning och när den kom bort vid Jula mosse letade vi tills vi hittade den.
Jag ger mej inte idag. Det blåser en sällsynt, men gynnsam ostan. Ska nåt säjas, ska det ske idag.
-Men.
Hon har en ansats till starr. Tunn mjölk i ögonvrån. Hon vill inte operera sej, inte i ögonen. Hon är lagad nästan överallt, tummarna, ryggen, båda fötterna, knät. Man har skurit lite i hennes ena bröst, men bara en tårtbit, så det räknas inte, tycker hon.
-Kommer jag inte ihåg nåt, så gör jag inte det. Sluta tjata.

Jag minns när du läste mormors dagböcker. Du har aldrig brytt dej särskilt mycket om att man inte får. Inte ska. Du har säkert läst mina med. Du var arg då, när du hade läst hennes. Du rensade ogräs hela dan, med nåt vitt runt munnen, och du fick ditt första förmaksflimmer på natten. Jag läste dom sen också. Jag har väl ärvt det från dej, nyfikenheten, glädjen i att snoka. Jag förstår dej. Själv fick jag herpesutslag stora som Ekornavallen efteråt. Hon inte bara slaktade dej, mormor. Hon slaktade dej dessutom med gott humör och med ett fantastiskt språk, inte helt olikt Haldor Laxness i tonen. Jag slutade inte sätta blommor på hennes grav efteråt, men hon fick bara fula växter, såna som hon hatade när hon var i livet, elegansnejlikor, halvt vissnade hundkäx. Och sen kom frågorna.

-Skulle du säja att du älskade din mamma?
Älska är ett ovant ord för mej, för oss. Men. Man pratar bra vid spisen i vår familj, vi mjuknar som smöret som lagt sej till ro med svampen. Just där i dofterna, i glansen av grädden som hälls på, och lite av Vanås ekologiska ädelost, där är vi öppna för allt. En god middag tar bort alla våra försvar. Vi köpte ett uppslagsverk efter en rådjurssadel med en rödvinssås som senare inte kunnat efterliknas. Jag anslöt mej till en prenumeration på Svenska Dagbladet efter en len blomkålskräm på sprödrostad kavring.
-Nej.

Jag tror att vinden har kantrat till sydost. Jag frågar inte mer ikväll. Vi tar den vanliga kvällspromenaden med våra hundar, som sicksackar och far över vägen. Vi är dåliga på dressyr. Det får vara så. I morron kan det vara hennes tur att fråga. Då ska jag svara ja.

10 kommentarer:

  1. din text lockade fram bilder kunde se situationen framför mig. en bra beskrivning men vet inte vad jag tycker om själva situationen, eller jag vet att jag inte gillar läget verkar tyst inbundet, konstigt och så bundet ändå hmmmm mitt svar verkar lika konstigt formulerat som din text.
    du lockar fram vågiga obehagliga snurrande känslor.

    SvaraRadera
  2. Å. Kantarellerna som krusar gult. Och svampkniven. Och vad maten lockar fram hos detta karga släkte.

    MEN, min vän: aldrig ädelost till svamp!!! Det stjäl smak.

    SvaraRadera
  3. OK. Jag ska pröva. Som en liten brytning, bara.

    Jag är faktiskt sjuk. Då blir det tamt! Då blir det gymnasieuppsats.

    SvaraRadera
  4. Som du målar med orden,impressionistiskt med massor av färgkluttar och när man tar ett steg bakåt blir en underbar bild.

    SvaraRadera
  5. Jag ser klart och tydligt scenen framför mig, och håller andan innan svaret kommit.

    SvaraRadera
  6. Jag blir aldrig trött på att läsa Dina alster. De spänner över en ocean av intressanta ämnen, mat och matematik. Det kan vara fysik och förbjudna känslor. Ditt språk är kärvt men lyser ändå som guld.//Mattias

    SvaraRadera
  7. Nu har jag hittat hit och hittat dig! Du är så begåvad. Nu ska jag sätta mig och läsa bakåt. Jag vill också vara med på den här blogen, får vem som helst vara det eller måste man bli inbjuden? Bjud in mig om det är så. Kram!

    SvaraRadera
  8. Så skulle även mitt svar bli om jag fick den frågan. Whao, du är fenomenal i dina texter!

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. Delikat text idag. Precis så svårt kan det vara att fråga sin mamma om hur det var när hon var liten. Och precis så svårt är det att få något vettigt svar. Jag vet inte om jag älskar min mamma på det där självklara ja-sättet. Tror mer jag älskar henne plikttroget om jag ska vara ärlig.

    SvaraRadera