233

Serven jag slog mättes till 248 kilometer i timmen. Det surrade i höger armbåge i flera dar efteråt. Ibland vaknar jag av att jag har drömt om den, min största stund, mitt rekord. Jag var lycklig då.
Men mest drömmer jag om Omaha. Om floderna i Nebraska, Missouri, Platte. Om bergen, den gråa jorden. Hösten. Jag längtar tillbaka. Austin är en skitstad, bra för tennis, det säjer Larry, mindre skaderisk än i kylan i Nebraska och tänk på Brooklyn, hon är en riktig Texastjej. A barbecue beauty, säjer Larry och flinar innan han säjer till mej att fortsätta slå backhand efter backhand. Hårdare. Hårdare sa jag, koncentrera dej nu, Andy.

En gång har jag pressat upp bilen i 248 kilometer i timmen. Jag gillar att tänka i kilometer i stället för miles. Det har med Omaha att göra. I Austin tänker man inte så. Det skakade i bilen, det var utanför Council Bluffs och jag tänkte att. En vridning nu. En tvättbjörn på vägen. Eller en gammal pickup. Sen tog jag foten från gaspedalen. Den bilen sålde jag sen, till en kompis till Roger. Han körde av vägen nånstans upstate.

Omaha. Jag ska flytta tillbaka en dag. Köpa ett ställe som ligger högt, ett hus byggt av nebraskafur, gå i mina majsfält med utsträckta händer. Aldrig resa därifrån. En häst, en grå skimmel, och nätterna på prärien med siouxernas sånger som borttappade hårband i gräset.
Jag kommer att fortsätta ha ont i armbågen hela mitt liv, men herre jösses, tänk dej själv.
248 kilometer.