tisdag 1 september 2009

244

Jag skriver ditt namn med stora rörelser på det dyra papper som jag skulle använt till mina skisser. Ditt förnamn skriver jag med en handstil jag inte längre känner som min egen.
Jag tänker skriva dej tillbaka hit. Under tiden du väljer att vara borta binder jag dej till utrymmet mellan papperet och pennan. Det är fortfarande skrynkligt på den sida av sängen där du sov, vissa saker är för heliga för att röra och när jag kisar med ögonen ser det nästan ut som om du ligger kvar.

Du var bara här ett dygn. Jag samlar på det omaka, det som fallit ur ramen. En gång var du klassens tjockaste pojke. Nu var dina jeans trasiga och du hade druckit så mycket och så länge att dina läppar var blå och spruckna.
Jag lät dej berätta om henne, om er kärlekshistoria, hur hon tröttnat, men inte du. Hur du skulle fortsätta att älska henne för evigt, trodde du, medan du kramade mina bröst och bet hårt i mina läppar. Du var som ett pussel med borttappade bitar.

På bordet framför mej ligger ett keltiskt kors gjort av mina mest värdefulla tarotkort, jag har studerat min handflata och månens faser, jag har tänt rökelse. Ett hårstrå var det enda du lämnade kvar, men det behövs inte mer.
Så säker på att du skulle komma tillbaka samma kväll, men jag somnade medan jag väntade på dej. Nu har det gått flera dagar, kanske flera veckor, jag vet inte längre. Vi har all tid i världen, men jag börjar bli otålig. Du gav mej ett tecken, du lämnade kvar märken på mej som inte går att tvätta bort, som jag inte vill tvätta bort. Vår förbindelse är lika svag, lika stark som en tråd som glöder under huden.
Du låg tätt intill mej när jag vaknade, du hade andats mot min hals som var fuktig som på ett litet barn. Din kuk nyvaken mellan dina lår.
Du hade gått din väg när jag vaknade igen.

När du kommer tillbaka ska du få varmt té, som doftar av jord och snö. Vi ska äta mandelflarn och grädde. Du får fortsätta att berätta om henne, jag ska lyssna tills det inte finns nåt mer att säja. Jag ska hjälpa dej att glömma henne. En långsam andning, som att blanda blod, där du andas ut, andas jag in.
Där jag andas ut, andas du in.

5 kommentarer:

  1. Fin berättelse. Olycklig kärlek som ändå känns harmonisk och förväntansfull. Andas övertygelse. Tycker om den.

    SvaraRadera
  2. du skriver så målande, så underbart, så man undrar hur många liv du levt för att kunna skriva som du gör så trovärdigt.

    SvaraRadera
  3. Och jag kan bara hålla med ovanstående!

    SvaraRadera
  4. du kan gestalta, inte bara beskriva!

    SvaraRadera