fredag 18 september 2009

261

Jag bär mitt ärr som en Pradakjol. Det gjorde jävligt ont. Det borde finnas ett annat ord än ont för den typen av smärta, den som kräver nåt av en, som inte kan lindras med is eller piller.
Nu, efteråt är jag stolt. Jag dog inte, fast jag ville det, jag vaknade upp och bad dom avliva mej, dom log nervöst och tog i mej med svala, torra händer och viskade sina Såja, såja och Det blir bättre snart ska du se.
Mot slutet blev dom uttråkade. Jag kunde se det, lukta mej till det, höra deras tankar Ja, hit med ett gevär, jag kan göra det själv, bara du slutar tjata.
Sjåpig. Men det är fel. Dom har bara inte känt samma sak. Huvudvärk, nageltrång, kanske en trasig tand. Inte det här.

Jag går inte till simhallen längre. Jag fick simma ensam på min bana. Jag äcklade. Det syntes. Ingen såg på mej och ändå alla. Jag släcker lampan i det fumliga, jag vet hur jag ska röra mej för att dom inte ska känna. Nej, inte där, andas jag mellan tänderna, det är inte skönt, här, här istället. Män tycker om det. Att bli instruerade. Jag klär mej innan dom vaknat.

Det lever mitt liv med mej. Det är jag och ärret. Min kamrat, ständigt i förändring, köttrött ena dan, blekt senapsgult nästa. Jag tröttnar aldrig att se på det, ta på det, det som är så dött och ändå, en ton, ett vackert vibrato under det som läkt ihop.

3 kommentarer:

  1. Det lever mitt liv med mig. Livet före och efter, hon accepterar till fullo, ändå inte.

    SvaraRadera
  2. Men härregu var sitter det!!

    "ett vackert vibrato under det som läkt ihop"

    SvaraRadera
  3. Ja, tack och lov är du vrickad. Tack o lov.

    SvaraRadera