265

-Jag vet.
En hand nerför min rygg, gnisslar i svetten, hakar upp sej på fördelsemärkena, dom som knoppar sej precis som pappas gjorde.
-Jag vet hur det är.
Jag är för trött för att svara Du vet inte, du vet ingenting.
-Mm. Jo.
Vi har bråkat förut. Argumenterat, diskuterat. Det finns ett långt skrapmärke på sovrumsväggen som har tagit med sej målarfärgen. Rynkigt. Som när man klöser huden av en arm.
Vi har varit här förut. Här, där man inte orkar prata, inte orkar röra sej. Vårt helvete är upprepningen, vårt helvete är att veta hur det har varit, hur det är och hur det kommer att bli. Till nästa gång. Jag hade önskat oss lite mer fantasi. På den tiden när jag fortfarande önskade. Inte bara ömkade.

Det slutar i en omfamning. Också det vet vi. Och när du somnat ligger jag slött och rör vid skrapmärket i väggen, tänker att lite målarfärg på det där. Och sen inget mer.