söndag 7 juni 2009

158

Det är kylan i din andedräkt mot min nacke på nätterna. En andedräkt som viskar förlåt. Som viskar andra saker också, men jag vill inte lyssna på nåt annat än böner om förlåtelse. Än.
Kanske sen, men inte än.
Kylan från dina bara axlar. Du sparkar alltid av dej täcket i sömnen. Som ett litet barn. Först för varm, sen för kall. Förut drog jag upp det över dej, nu har jag slutat med det. Jag vill inte göra dej varm.
Jag vill att du ska frysa, frysa lika mycket som jag gör.

Jag vädrar strax innan du kommer in. Våra växter har dött av köld. Du bryr dej inte längre. Jag är särskilt nöjd med att passionsblomman äntligen har skrumpnat ihop. Den gav du mej, det var en årsdag, vilken minns jag inte längre. Du minns det säkert.

Jag ger dej inga tovade tofflor längre. Du har säkert fått fyra par av mej, grå med röd kant, stickade och sen tvättade, omsorgsfullt formade efter dina fötter. Jag tar inte fram stickorna alls. Av ren självbevarelsedrift. Du har köpt ett par andra tofflor, dom tjippar runt hälen.

När du försöker säja nåt stelnar orden i luften, som vita lakan på ett tvättstreck i februari. Jag skulle kunna svara och bryta en liten ränna i isen.
Inte än, bara, inte än.

4 kommentarer:

  1. Vad fint du har skrivit =) Jag kände att våra texter påminnde om varandra, det fanns en röd tråd, som jag också tänkte på när jag skrev. Läs den gärna, så kan vi se vad du tycker! =)

    kram!

    SvaraRadera
  2. Jag tyckte början av texten vad mycket bra. Jag kände igen mig, alla känslor och tankar. Så bra gjort :)

    SvaraRadera
  3. Gillade förstås "isbrytaren" genom orden som stelnat som lakan i vinterluften bäst! Å, det är fint att vara tillbaka! Aningen pratigt om tofflorna. Bara aningen.

    SvaraRadera
  4. Kan bara instämma med de andra. Fint flyt i texten

    SvaraRadera