lördag 1 augusti 2009

213 Till lillasyster

Vi är lika. Jag har inte sett det förut, men det här senaste året har svarvat ner oss till glänsande kärnved. Och jag ser mej i dej. Det här är vad jag alltid packar i ryggsäcken när jag åker till dej. Ömhet. Irritation. Kanelbullar.
-Att man alltid ska behöva vara så jävla tacksam, säjer du. Priset du betalar. Jag som kommer som en slumsyster, beredd att ta över, invadera. Jag har en lång väg kvar till respekt. Och den behöver du nu. Jag minns nätterna, månaderna, när du bodde på kvinnojouren, minns din röst i telefonen, nätterna med tie milligram Stesolid och barnen som drömde, oroligt, jämrande. Din röst som en sönderhackad skatas sista krax.

Du har nåt annat i dej nu, en början på nåt, den röst man får när man rest på det sista av bensinen och inte vetat om man säkert skulle komma fram. Draken är död. Du lever. I höst ska du yla mot himlen, Mars ska lägga sitt rostiga sken som en blomma i ditt hår. Jag ska hålla mej tillbaka. Jag kommer att tassa misstänksamt. Sån är jag.
Men jag kommer att vara här, glöm inte det.

7 kommentarer:

  1. Ärligt.

    Mars kommer att vara extremt nära jorden den 27 augusti. Sa nån.

    SvaraRadera
  2. Vilken vacker kärleksförklaring. Syskonkärleken som finns där trots all skit som kan hindra sikten till vardags.

    SvaraRadera
  3. Viktigt att våga ge sitt stöd utan att ta över. Den svaga måste få utrymme att växa och bli stark igen.

    SvaraRadera
  4. Vackert skildrat. Jag blir berörd. "den röst man får när man rest på det sista av bensinen" är så otroligt bra beskrivet!

    SvaraRadera
  5. Hjärtskärande vackert om syskonrelationens innerliga och omedvetna maktkamp.

    SvaraRadera
  6. Hjälp till självhjälp. Vilken fantastisk text!

    SvaraRadera
  7. Som att gå på glas men ändå våga vara där.
    "Mars ska lägga sitt rostiga sken som en blomma i ditt hår" får mig att tänka på en gloria.

    SvaraRadera