Om hon kunde utfärda ett besöksförbud. Som gällde henne själv. Om hon kunde sluta att gå dit och sitta fint på sängkanten, tigga smulor. Om han kunde sluta säja att han älskar henne. Om hon kunde sluta lyfta på tidningshögar där kärleksbrev rullar upp sej i finkorniga moln av patschouli och stora ord. Kladdigt kyssta papper.
-Det här är från en kompis, säjer han och blicken är aldrig så stadig som då, aldrig så blå, så grå som då, som en saltöversköljd klippa långt ute i Västerhavet.
Han har henne till nåt. Han har ett behov. Men han skulle passa bättre i Utah, i Riyadh, än i Kortedala. Hans liv saknar dom yttre gränser som är nödvändiga för henne.
-Var inte så snål, säjer han. Det är en gammal flickvän, klart jag har känslor kvar.
En homeopatisk motsvarighet till kärlek. Ett minne, osynligt, men ett avtryck kvar i den trassliga väven av rum och tid och längtan och saknad.
-Det här betyder inget.
Torkade rosor på särskilda minnesdagar. Han ler. Inåtvänt. Bortvänt.
Hon går ibland. Då är hon fri, då ligger världen där framför henne, hon blir yr, kanske vill hon det. Framkallar det genom att andas häftigt. Genom att låta bilder på sej själv om tjugu, tretti, förti år komma och gå, ensam, dör ensam. För då går hon tillbaka. Hela vägen. Och lite till. Tobak och ull och skäggstubb och ömsinta händer och drivor av öppnade brev runt deras fötter där dom står i hallen och håller i varann, klänger fast i varann, som två ihopväxta, liksom redan förlorade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant text med många bottnar. Skulle kunna utvecklas till en längre novell. Det är för mycket som blir för kort för läsaren även om det väcker känslor men "på håll".
SvaraRaderaMin bästa väninna är i ett sådant här förhållande.
SvaraRaderaHan har något som håller fast henne hårdare än en kätting skulle lyckas göra.
Idag är de isär, men han jagar ifatt henne för att locka och luras.
Tur som är har hon blivit starkare och kan med viss ansträngning ta sig lös.
Gång, efter gång, efter gång.
Denna text kan du lätt göra en novell av.
En novell?! Jag tycker att det är en roman. Du ger ord åt sådant man bara känner. En gudagiven talangfull författare är du. Jag har bara en invändning och det är räkneorden, jag skulle vilja att du skrev tjugo, trettio, fyrtio i stället.
SvaraRaderaIntressant och fylld av känslor och tankar. Jag gillar stilen, den är målande och vacker. /Betty
SvaraRaderaDenna text är helt tydligt en text. Det vet jag, för jag skriver texter själv - fast inte lika bra. "En homeopatisk motsvarighet till kärlek"! "passa bättre i Utah, i Riyadh"!
SvaraRaderaojojoj! vilka metaforer, vilket språk, vilken berättelse!
SvaraRadera