onsdag 25 augusti 2010

Fyra distansminuter sydväst Kråksundsgap

Jag tänker att det mycket väl kan vara lyckan som rullar in med dyningen, det gamla, smutsiga nordsjösvallet som träffar oss snett akterut. Jag får panik. Mitt pekfinger på sjökortet. Jag tänker för mycket. Du gör smörgåsar med Läckökorv och gurka. Vi delar på en Hof. Med dej är det enkelt. Inga undertexter. Jag har i alla fall inte upptäckt några. Vi samsas på tjugufyra fot, vi samsas väl, nästan för väl, ja, jag vet. Jag tänker alldeles för mycket.
Jag tänker på hur det kommer att bli, i november, i motlutet vid Stigbergsliden, när. När du ledsnat på mina frågor, när du säjer att för helvete, sluta noja. När du undrar var hon tog vägen, den där tjejen på segelbåten utanför Mollön, hon som. Liksom levde. Och du tycker att det blir allt svårare att cykla uppför, hemåt, lite trångt över bröstkorgen, rentav.
Efter nyår hänger jag runt dina fötter och ber dej att inte gå, att vara min, som du lovade. Och du går. Jag blir kvar. Som det alltid blir.
Jag tänker för mycket.
Jag rör fingret över prickarna på sjökortet, du pratar om gapet, det vi ska igenom, lite trixigt, lite farligt, men det fixar vi, du och jag, och jag ser vad du önskar dej.
Vad du längtar efter.
Vad du tror ligger inom räckhåll.
Jag tänker för mycket.

6 kommentarer:

  1. Superb! Skrattar lite eftersom min karl och vår barnflicka precis konstaterat att jag tänker för mycket.

    SvaraRadera
  2. Oj så fint. Om man bara kunde sluta tänka.

    SvaraRadera
  3. Du skriver ju så bra. man känner drivet, vågaorna kvinnan som tvilar , samma rörelse.. :)

    ps läs gärna mina

    SvaraRadera
  4. Oj vad jag känner igen mej, tänk om tankarna kunde reduceras till hälften och man tidvis kunde ägna sig åt att njuta av stunden.

    SvaraRadera