tisdag 23 november 2010

Brigitte Mohnhaupt

Bland dom första tyska orden jag lärde mej var Deutscher Herbst. Jag var ungefär nio år, sjukligt blyg, levde i böcker, i tidningar, i baksidorna på mjölkpaketen, allt som var möjligt att läsa. Lillgammal. Svårt mobbad.
Det var nåt med sch-ljudet i Deutscher och sen det snabba Herbst. Nåt ödesmättat. Namn som Schleyer, Christian Klar. Och Brigitte Mohnhaupt, med sina kajalstreck runt ögonen, sin snedbena, sin Heckler&Koch MP5. Hur kallblodigt hon sköt ihjäl Ponto. Kommando Siegfried Hausner. Aktion Roter Morgen. Den benhårda lojaliteten. Krökningen på hennes överläpp.
Dom febrila samtalen överallt, hos mormor och morfar, bland lärarna i skolan, hemma. Pappa som står framför teven och stirrar på Schleyers sönderskjutna Mercedes och säjer:
-Han var en jävla nazist.
-Schh, säjer mamma. Svär inte. Hon stickar som vanligt varje höst, raggsockor, tumvantar, halsdukar.
-Han var i alla fall nazist, säjer pappa envist. Ponto med, du vet, nästan alla tyskar. Sen ser han på mamma och tystnar.
Vi syskon behöver inte fråga. Vi vet det mesta om nazister redan. Vi har läst i smyg, pappas stora böcker om andra världskriget, hans romaner av Remarque, av Levi. Jag leker inte med dockor längre, men har övertalat lillasyster att döpa sin snuttedocka, en katt med en lång randig kropp, till Brigitte. Vi har gemensamt målat katten med lite svart tusch runt dess utstående ögon.
Jag drömmer om henne på nätterna under den tyska hösten. Plattar till luggen som inte vill ligga snett över pannan. Jag har ingen kajal, inte ens en låtsaspistol, och vi är pacifister här hemma, pappa är vapenvägrare. Ändå. Brigitte M. Jag dyrkar henne, lite som dom andra gillar David Cassidy eller Agneta i Abba.

Jag har läst att hon är frigiven nu, Brigitte Mohnhaupt. Att hon lever ett stilla liv under ny identitet. Att hon är mormor. Jag undrar vad hon tänker när hon är ute och går med sina barnbarn. Om hon minns eller helst vill glömma, dom fem skotten mot Ponto, när hon satt med pistolen pressad mot Schleyers tinning. Stunderna av leda. Citaten av Rosa Luxemburg, det som också pappa brukade säja, nåt om revolutionen som har varit, är och kommer att bli.
Om hon längtar tillbaka dit.

4 kommentarer:

  1. Det finns ord och fraser som lever sina egna liv, ockuperar medvetandet, hos dem som råkar vara insatta. "Tysk höst" är en sådan fras, den förknippas med Dagerman och med Persons Pack, och för mig numera också med din text om "Deutscher Herbst".

    SvaraRadera
  2. Väldigt fascinerande att läsa dina texter.
    Idag hamnar man så långt ifrån min verklighet att det är lite konstigt.
    jätte jätte bra text känns som om du är där.
    Vet inte om du är det?
    Men det känns verkligen så.... :)

    SvaraRadera
  3. Du är en sån som ibland får en att googla i en halvtimme för att förstå referenserna.

    Du är en sån som får associationer - jag ser hur det dunsar i din skalle som på en squashbana.

    Jag ser också det lilla förlästa barnet som plattar till luggen och tillber Brigitte Mohnhaupt. Ser det så väl.

    SvaraRadera
  4. Kan bara instämma med Marmoria och de andra.

    SvaraRadera