måndag 1 november 2010

Matchrace

Det har förföljt mej under alla år. Seglingsvärlden är en liten, elak värld. Att jag vann det tredje benet mellan Hobart och Melbourne för att jag tjuvstartade med Ella Girl III. Att jag inte tagit hänsyn till väjningsreglerna, ett slags gentlemens agreement och därmed förbrutit mej. Ja. Jag gjorde det. Jag är en vinnarskalle i klass med Andy Roddick, med Tiger Woods. Reglerna är för dom andra, fjollorna med kaptensmössor, inte mej. Jag går min egen väg, liksom förbi. Visslar avslutningen från Eldarevalsen, som jag kan på mina fem. Men medge ändå, att det samtidigt gav mej en chans.
Jag ger faderulingen i pratet bakom min rygg. Jag vill ge faderulingen i det i alla fall. Ändå. Dom sämsta borden. Ingen som tar tampen när man ska förtöja. En liten bubbla att rumla runt i. Jag bjuder laget runt, fjollorna lägger handen över sina glas och vänder sej bort. Inte låta sej bjudas av en fuskare. En som bröt mot väjningsreglerna.
Jag dricker, dricker och sjunger. Eldarevalsen om och om igen. Tills dom bär ut mej. Hårdhänt. You bloody cheater, brukar det heta.
Jag vann. Ändå. Jag vann faktiskt.

4 kommentarer:

  1. Stolthet, egensinnighet blandad med ett uns skam - tror jag, en skam personen inte riktigt erkänner. Bra text!

    SvaraRadera
  2. :) ibland kvittar det vinna ska man.
    jag var tvungen att sluta spela fotboll pga att jag bara skällde på allt och alla.
    Rolig text , faderulingen hade jag aldrig hört

    SvaraRadera
  3. Ja rolig. Stark vinnarskalle.

    SvaraRadera