tisdag 30 november 2010

Åstundan

Jag läser ditt hus, dina rum. Läser dom som en blind skulle göra, med händerna utefter tavellister, fötterna i jämvikt på tröskeln till köket. Jag läser dej på samma sätt, den lilla muskeln i latissimus dorsi som rycker till när jag omfamnar dej, ditt underliv en bit från mitt medan du säjer att du älskar mej. Jag har önskat dej så länge. Bara du, alltid du. Och nu när jag har dej, har jag dej inte. Nu när du säjer att jag är allt för dej, är jag ingenting.
Jag kom hit under falsk flagg. Jag trodde att vi skulle rädda varann. Det blev inte så. Och nu har vi inte ork att ta oss isär. Vi sover bort vår gemensamma tid, vaknar mitt i natten, går upp och borstar tänderna och går och lägger oss igen. Korkmattan i hallen kladdig under våra fötter, adventsljusstakarna kvar sen i julas, mögliga kryddnejlikeapelsiner på vardagsrumsbordet.
Innan sömnen två mumlande dårar Jag älskar dej, Jag med, skär i luften, vi har inget annat att säja varann längre. Det har tappat all betydelse. Det gör inget. Det är som det är.
Jag önskar inget annat heller.

8 kommentarer:

  1. Vilken resa jag fick med din text. tack för det.
    Gillar massor

    SvaraRadera
  2. ja jättebra.
    Fick väldigt många bilder på en sån kort text. bra

    SvaraRadera
  3. Dina texter läser man inte en gång. Man läser dem två, tre, fyra... Tar till sig en liten bit i taget. Det tycker jag om.

    SvaraRadera
  4. Underbart, sorgligt. Och så små russin, som "fötterna i jämvikt på tröskeln". Vet inte varför jag tycker så mycket om det.

    SvaraRadera
  5. Håller med, smärtsamt underbart.

    SvaraRadera
  6. Fantastiskt skildrat idag och rakt in i mitt hjärta. Så här tror jag många upplever sitt förhållande som har många år på nacken....

    SvaraRadera
  7. Ömt skrivet om ålderstigen kärlek. Jag tycker att liknelsen med att läsa som en blind var spot on.

    SvaraRadera