onsdag 3 november 2010

Revisor

Mina händer har förändrat sej. Det går blå, pulserande ådror längs fingrarna, så smala nu, ringarna tynger ner, som äppelgrenar med för mycket frukt.
Rött ljus mellan ekarna därute på gården. Jag sitter här. Ibland går hela dan utan att jag reser mej. Jag blir inte hungrig längre. Det kan vara slutet, det kan vara nåt helt nytt. Mina tankar mycket kortare, skarpa som nittiwattslampor, kanske också mycket ärligare än vad dom nånsin varit. Jag tycker om det. Att det gör ont. Att jag minns. Mina största missgärningar, mina underlåtenhetssynder. Alla gånger jag tittat bort, allt skvaller jag fört vidare.
Jag har inte varit godare eller ondare än andra. Det är väl det största misslyckandet. Att mina avtryck redan är utsuddade. Att jag gjorde varken till eller från.
Det mörknar, jag ska dricka lite vatten, gå till sängs, ligga vaken till klockans tickande, nu en tröst, för tiden är inte längre. Jag är fortfarande. Ett tag till är jag. Så är det.

7 kommentarer:

  1. Bäst att tänka efter innan man är där.

    SvaraRadera
  2. fint.
    Acceptans är skönt.

    SvaraRadera
  3. Mmmm. Det sakliga. Utrymmet för den avskalade sanningen.

    SvaraRadera
  4. Vet inte vad jag ska säga. Jo, denhär texten gör till, inte från. För mig. Går in i kroppen och flyttar om lite, ställer tyst i ordning.
    Det röda ljuset. Slutet eller nåt helt nytt.
    Tack :-)

    SvaraRadera
  5. Tack för din kommentar... javisst är det tjatigt med kära mor, o så spec kärleksfull var hon väl inte.

    SvaraRadera