fredag 15 november 2013

Genom

Vi hade passerat gränsen. Kartan du hade tydde på det, men du hade burit den innanför klänningen i så många dar, så många nätter och vi var inte säkra. Det var tyst. Vi fann en presenning, en grön, nästan hel, som vi hukade under. Vi såg blodfläckarna i det vänstra hörnet, vi såg dom samtidigt, men vi sa inget om det. Jag tror inte att vi orkade. Det räckte med en blick på varann. Vi var som oxbenen du satt och plockade med, ben vi hittade vid presenningen, ben som legat i det öppna länge, i vind och sandstorm, blästrade, vita, tunna. Kanske inte ben från en oxe. Men det låtsades vi inte om. Vi talade knappt. Vi delade presenningen med en man som kom söderifrån, han pratade om tecken, om getter som födde killingar med två huven, om ett rött, sött regn, om en himmel med två fulla månar. Hans skjorta hade svarta märken på axlarna och vid halsen, det var av hans ständiga korsande, det förstod jag först senare. Han lämnade oss, det var den andra natten, han skulle röra på sej, sa han, sträcka på benen. Vi såg honom inte igen. Det gjorde inget. Han var inte den förste som försvunnit längs vägen. Och hans korstecken, det var nåt som gick dej på nerverna, skrämde dej. Jag tyckte inte om det. Efter fyra dar gick även vi. Vattnet var slut. Vi talade inte. Till och med fåglarna var stilla. En långsam vind, ett släpspår. Vi fann vatten, vi fann en ryggsäck. Frukten i den var nästan ätlig. Du åt en röd apelsin, du lät saften rinna nerför ansiktet, ner i sanden och jag tänkte på att kyssa dej i en annan tid. Vi fortsatte gå.

Det var så tyst. Till och med fåglarna var stilla.

(Gräns, gånggrift, get, gladiolus, genom)

4 kommentarer:

  1. Åh gladiolus! Här blir man aldrig besviken.

    SvaraRadera
  2. Så realistisk, så surrealistisk att jag tappar andan.

    SvaraRadera
  3. Mmm. Läsarens medvaro i Putti Kraftlös' prosa ska jag skriva en avhandling om.

    SvaraRadera