tisdag 30 juni 2009

181

-Han är inte farlig, säjer mannen och tar i med alla krafter för att hålla in besten som drar i kopplet, bara väldigt social. Djuret morrar. Jag hoppas att den inte fått korn på vad jag har i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

-Inte farlig, säjer han igen, med hälarna som krampor mot asfalten.

Nä. Det ser jag väl. Men vad du inte märker, gubbe lilla, är att det är jag som är farlig. Att din hund inte vore nån match för mej. Inte du heller. Som du hänger och sprattlar i kopplet. Trodde du att du skulle bli mindre ensam om du skaffade hund. Trodde du fel, kan jag meddela. Du ser bara mer hjälplös ut och varken du eller din hund klär i Burberryrutigt.

Jag hade maskerat väskans doftande innehåll med halvbrunna rökelsepinnar jag stulit från min inneboende, flicksnärtan som tror att hon kan dölja haschdoften på rummet med sandelträ. Och vitlök som jag haft hängande i en fläta på köksväggen sen 1983. Det är krut i den ännu. Och jag fick för mej att det bästa vore att gå ut med väskan helt fredligt mitt på dan. En kvinna som jag i bekväma skor och klänning från Kelba går inte gärna ut när det är mörkt. Bättre att gömma sej där man inte syns, som här vid apoteket på Esplanaden, bland dom andra grå pantrarna.

-Jag tror att jag var kollega med din man, säjer han. Jag rycker till. Är han kvar, hundmannen? Jag trodde han var halvvägs ut mot Ullervad vid det här laget.

-Var det Gösta han hette?

-Gunnar, säjer jag.

-Ja, Gösta, ja, vilken tjomme. Hördu, jag tror att Rufus blivit lite fäst vid dej.

Rufus står med nosen pressad in i min väskas ena hörn och drar andäktigt in lukten.

-Har du köttbullar i den?

Han skrattar lika rutigt som han är klädd.

-Nä, säjer jag lite dröjande, inte köttbullar, inte. Inte det.

Jag tror att han ser nåt i min blick som han inte väntat sej skulle finnas där. Nåt som får ett litet djur att springa på kalla fötter uppför hans rygg. Han ser inte på mej, drar bara Rufus bakåt i ett enda kraftigt ryck. Bra, bra. Du tar dej.

-Gunnar hälsar, säjer jag och saluterar honom med väskan. Men det låtsas han inte om. Vi vänder och promenerar ner mot ån, bakom residenset, Gunnar och jag.

4 kommentarer:

  1. Du kan, du! "skrattar lika rutigt..." - strålande. Du är inimitabel;)

    SvaraRadera
  2. Bra jobbat! Jag är nog lite seg idag för jag fattade inte knorren först. Men den är lysande.

    SvaraRadera
  3. Det krävdes att jag läste texten två gånger för att verkligen förstå. Mycket intressant. Jag undrar vad som egentligen hänt Gunnar och vart kvinnan är påväg.

    Jag har tänkt på vad du skrev om min dikt. Jag ska plocka bort sista meningen, den behövs faktiskt inte. Tack för tipset. /Betty

    SvaraRadera