10.46

Salong Glamour.
En trasig neonskylt som ingen orkat skicka på lagning. Så, om man ska vara noga står det Salong G am ur. Men det gör inget. Alla vet. Är på Glamour, säjer man, med det för orten typiska tjocka l:et. Har gått till Glamour för att lägga håret.

Hit kom 80-talet, det bespottade, det kuriösa, hur såg vi egentligen ut och vad hade vi på oss, och gav sej egentligen aldrig av. Mona-Lisa, damfrisörska, i spandex och tuperad lugg. Med Jon Bon Jovis autograf på en servett från Scandic Malmen. Hon förlät honom aldrig för att han klippte av sej håret sen, detta vackra hår, en dödssynd.

Man kan skratta åt det när man åker förbi. Bilderna i fönstret, Christine Brinkley i clinch med en urblekt röd tub Wellaform. Man kan gå till en hårstylist inne i stan och bli blåst på sjuhundrafemti spänn och se ut som en assymetrisk zikkurat när man går ut och blinkar mot det skarpa vårljuset. Eller, man kan gå till Mona-Lisa som vet allt om alla därhemma, som masserar din hårbotten med mjuka händer och tar hundratjugufem för ett knullrufs.

Men det är inte det.
Det är hur hon sjunger dej hem, sjunger dej tillbaka genom tiden, genom åren. Ditt första sommarjobb. Arton spänn i timmen för att sopa upp hår och hämta leveranser, men ni satt mest och fikade Loranga och dammsugare och hon lät dej smaka nån enstaka Right. Hur mjuka hennes bröst var i tröjorna av angora hon stickade. Gula, rosa, aprikos.
Luddet som följde dej i flera år sen.

När du väl kommer tillbaka har ytterligare en bokstav slocknat i skylten.