Mitt kurage är av det övergående slaget. Jag har stått här så många gånger, med en packad väska, med en tummad tidtabell i fickformat, med en apelsin som färdkost. Och här har jag stått kvar också sen sista bussen kommit och gått. Jag är en visa på byn. Inte bara för att jag har så svårt att våga språnget, utan för. Nä, det hör egentligen inte hit. Jag har fått vykort med texten Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor fler gånger än jag kan räkna.
Jag är trött. Inte rädd. Trött.
Det kan göra detsamma.
Kontinentalplattorna under mina fötter, skaver som såret på min vänstra häl. Jag går hem, knäpper på teven. Packar upp. Äter apelsinen klyfta för klyfta medan jag ser ut genom fönstret för tietusende gången. Vad ska en sån som jag i stan att göra?
Ändå. Bilden av sej själv uppför Mariaberget, något rakare i ryggen. Kanske i sällskap. Frimodig.
En dag går jag ombord. Det kanske inte blir nästa vecka, eller ens nästa år, men det blir. Det vet jag säkert. En dag ska jag lösa biljetten nånstans. Bort. Härifrån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Behaglig text om mänsklig längtan. Fint.
SvaraRaderaJag skulle så vilja läsa något mycket långt av dig!
SvaraRaderaOch detta var givetvis väldigt vackert. Apelsinens klyftor och drömmen om den rakryggade. Det blir.
Vilken längtan och när man vågar språnget finns längtan inte kvar. Väldigt snyggt som vanligt.
SvaraRaderaHåller med dig om din kommentar igår, men det beror på att jag själv tror att jag är något på spåret med pojken i brunnen. Gillar att ni är ärliga.
ja det är bra bra.
SvaraRaderaMan ska nog inte kliva på allt eller ska man det :)
Man måste få längta färdigt först. Äta sina apelsiner.
SvaraRadera"Kontinentalplattorna under mina fötter, skaver som såret på min vänstra häl"
SvaraRaderaExtremt bra mening! Fin text.
Håller med Kalle Byx och Moslan. Ville citera den meningen själv, men Moslan var först. Du äger.
SvaraRadera