lördag 6 november 2010

Koncept

Han har byggt ett fartyg av mina saker på verandan. Kartongerna med bokföringen som skrov, sen har han draperat noga utvalda kjolar och byxor från klyvare till mesan och balanserat med några paket tamponger som toppstag. Man noterar en konstnärs varsamma hand och säkra blick.
Jag är inte särskilt förvånad. Jag har varit borta några dagar och några nätter. Strumpbyxorna jag bär är inte dom jag gav mej av i.
Han sitter stel vid frukostbordet och lyssnar på Konflikt. Jag knackar på fönstret och provar att le, han rycker till men ser inte upp från morrontidningen. När jag knackar lite hårdare vrider han upp volymen på radion. Jag tänder en cigarrett, det är den sista, känner på handtaget, det är låst. Mina nycklar ligger på nån annans sovrumsgolv. Kanske i nån annans soffa. Jag vet faktiskt inte. Vad hjälper det mej nu?
Jag sätter mej i en av dom vita plaststolarna som står kvar. Hittar en halvrökt fimp som jag tänder. Han har huggit ved medan jag var borta och grävt upp den döda pionen, han har vänt komposten och igår kväll satt han här på verandan och rökte en av sina sällsynta cigarrer. Det ligger en blänkande maggördel på golvet från en Corona Gorda.
Jag funderar på vad jag ska säja den här gången. Om jag har nåt kvar som han inte har hört förut. Jag tror inte det. Kanske vill jag inte ens stanna. Men när jag ser på den prydligt staplade veden ser jag också hans drömmar om stilla kvällar framför brasan, hålet där vi skulle plantera en ny pion, eller kanske en krusbärsbuske. Ja. Då.
Dom första gångerna jag försvann ringde han polisen. Det har han slutat med. Följande gånger bäddade han ner mej, gav mej Treo och mjölk med konjak för att bota fylldillet. Senaste gången sa han att det var sista gången och lämnade mej att spy på gästtoaletten.
Jag har hållit mej på den smala vägen sen dess. Fast ibland, ibland kväver det mej, det som alltid pågår inom ramarna. Jag måste utanför. Jag måste ner på botten. Röra mej.
I onsdags valde jag att stanna kvar i stan.
Jag ser in genom fönstret igen, hans axlar skakar som om han skrattar. Om jag går nu hinner jag med bussen in till stan igen. Tar ett par byxor och en paket tamponger från högen, ska resa lätt.

7 kommentarer:

  1. Vilken närvaro, vilken text...jag är djupt imponerad och känner rysningar etablera sig längs ryggraden.

    SvaraRadera
  2. Jag får tårar i ögonen av din text. Är djupt rörd. Förstår både honom och henne så väl.

    SvaraRadera
  3. Starkt, välskrivet och intensivt berörande. Lämnar spår i minnet.

    SvaraRadera
  4. Håller med Drumalex. Hörrö bruden, du borde skriva!

    SvaraRadera
  5. Så komplext och perfekt välskrivet. Håller med alla andras kommentarer också. Din text lämnar verkligen avtryck.

    SvaraRadera
  6. Finns inte mer att tillägga. Det bästa jag läst på länge! Käsnlorna jag får, bilderna, allt...

    SvaraRadera